Tidigare i höstas släppte Brightonbaserade, Transgressive-signade The New Eves sitt debutalbum, som låter som The Slits möter Patti Smith möter spelmansmässa. 29-åriga Nina Winder-Lind, född i Sverige och uppvuxen i Stockholm, är cellist, gitarrist och sångare i bandet. I april i år kom också hennes diktsamling Röd ska jag leva.
Sara Parkman är prisbelönt, kritikerhyllad artist och kompositör. I hennes skapande möter en svensk folkmusiktradition gregorianska hymner och existentiella frågor om kärlek, solidaritet och tro.
I mitten av oktober var Nina i Stockholm, och hon och Sara träffades på Gunnarssons konditori, tillsammans med Saras lilla bebis. Nedan följer deras samtal.
Nina Winder-Lind: Jag rymde från Stockholm efter gymnasiet, och länge tyckte jag att det var jobbigt att komma tillbaka. Men nu känns det härligt att vara här. Det här är min hemstad.
Sara Parkman: Flyttade du till Brighton på dagen du gick ut?
Winder-Lind: På sommaren efter studenten. Jag hade inte tänkt att jag skulle stanna där så länge, men det blev så. Jag gick klassiskt på Södra latin och det var så otroligt strikt, jag visste inte hur man improviserade. Jag hade fått för mig att Brighton var ett ställe där det var mycket band, och mycket aktivism. Jag hamnade i en källare med en massa folk som spelade, och lärde mig att improvisera. Men nu har jag börjat sakna klassisk musik för första gången. Vad är din bakgrund?
Parkman: Jag kommer verkligen från kyrkomusik, jag har sjungit mycket i kör och sjungit med min pappa, som är präst. Sen gick jag på folkhögskolan i Malung som verkligen var en crash course i folkmusik som subkultur.
Winder-Lind: I en annan verklighet hade jag också läst folkmusik, absolut. Men det kändes svårt att komma in i utifrån.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.