Bon x Fotografiska Stockholm – Viviane Sassen städar ut garderoben

Jag minns inte det exakta tillfället då jag först såg någon av den holländska fotografen Viviane Sassens bilder, men jag måste ha reagerat på den, för hennes namn satte sig. Troligtvis var det i tidningen Purple. Tidigt 00-tal blev hon nämligen en darling bland edgy modemagasin – förutom Purple även Butt, den lesbiska systertidningen Kutt, och Another Magazine. Under 10-talet gjorde hon experimentella omslag och modereportage för bland annat Pop Magazine.

Som barn bodde Viviane Sassen i Kenya och det var när hon återvände dit som ung vuxen som hon skapade sina genombrottsverk. Serierna Flamboya (2004-2008) och Parasomnia (2007-2011) estetiserade svarthet på ett sätt som idag kan uppfattas som problematiskt men som då kändes nyskapande – åtminstone för en vit blick. 

Sassen är i grunden konstfotograf, och flera av hennes mest spännande samtida kollegor har liksom hon nära band till modevärlden – personer som Nan Goldin, Ryan McGinley och Wolfgang Tillmans. Men medan dessas bilder har en starkt dokumentär känsla är Viviane Sassens mer estetiska, fyllda av starka färger och grafiska linjer. Kroppen tycks också manipulerbar – modeller saknar ibland ben – eller framträder gömd, särskilt ansiktet. Hon har liknats vid en skulptör.

På senare år har hon också rört sig bort från det regelrätta fotot och blandat sina fotografier med måleri och collage, något som förstärker den surrealistiska och lekfulla sidan av hennes verk.

Retrospektiven Phosphor: Art & Fashion 1990-2023 – hennes första – på Fotografiska i Stockholm deklarerar redan i titeln att i Viviane Sassens värld existerar konst och mode på lika villkor. Men när vi pratas vid påpekar hon att de ändå skiljer sig åt. Inom mode arbetar man i team, gruppdynamiken blir en viktig del av processen. Samtidigt gillar hon modets snabbhet, att det finns en deadline som man måste leverera på. Konsten måste hon däremot skapa tid för.

På frågan om hur det känns att summera sin karriär så här långt säger hon att det först skrämde henne lite, själva ordet ”retrospektiv”. Nu ser hon det mer som att städa ut en garderob: 

– Du släpper ut det du gjort i världen och behöver inte tänka på det längre.

Vilket är det äldsta fotografiet i utställningen?

– Troligen något av mina tidigaste självporträtt. Det finns ett par från när jag fortfarande gick i gymnasiet.

Hade du redan målet att bli fotograf när du tog dem?

– Nej, inte alls. Jag bara lekte med min pappas kamera, ofta tillsammans med en vän som följde med oss på sommarsemestrar. Jag var väldigt intresserad av mode på den tiden, så jag älskade att klä upp mig och ta bilder – göra modefoton när jag var 16 år.

Men din process idag låter faktiskt lite som att du leker?

– Mycket riktigt. Jag gillar att arbeta på ett väldigt intuitivt sätt och att överraska mig själv. Om jag planerade allt i förväg skulle det bara kännas som en tråkig övning. Självklart planerar jag vissa saker, men mest för att skapa en atmosfär eller omständigheter där ”lyckliga tillfälligheter” kan ske.

Den som ser dina verk märker direkt den distinkta användningen av färg, ljus, skugga och kroppen. Jag tror folk kan bli förvånade över att höra att du arbetar så intuitivt, eftersom något som ser så komponerat ofta antas vara noggrant planerat.

– Precis. Men i själva verket fotograferar jag på ett väldigt snabbt och otåligt sätt. Jag är väldigt aktiv när jag arbetar – jag lägger inte mycket tid på att rigga ljus eller göra allt perfekt. Det handlar mer om att bara sätta ihop saker och reagera i stunden. Ingenting är egentligen planerat. Men eftersom arbetet ofta är så estetiskt kan det kännas mer iscensatt eller förberett än det faktiskt är.

Du döljer ofta dina modellers ansikten, eller visar bara fragment av kroppen. Varför är det intressant för dig?

– Det har flera betydelser för mig. Jag började med det ganska tidigt, redan under mina studentår. När jag tog porträtt märkte jag ofta i redigeringsprocessen att jag drogs mest till bilderna där man inte kunde se ansiktet.

Ur ett psykologiskt perspektiv tror jag att det har att göra med att jag är en ganska blyg person. Kameran blev både ett sätt att knyta kontakt och att skydda. Och jag känner också att när man ser ett ansikte handlar det om just den specifika personen. När man inte gör det blir bilden mer universell, mer arketypisk. Kroppen i sig bär på så mycket uttryck. Utan ansiktet är det ofta lättare för olika människor att identifiera sig med bilden, att se sig själva i den.

Det finns också en stark användning av abstraktion och geometriska former.

– Jag tror helt enkelt att jag har en väldigt grafisk hjärna. Kanske är fotografin ett sätt att skapa ordning i kaoset omkring mig. Och kanske är det också min holländska bakgrund – med De Stijl, den sortens enkelhet. I Holland har vi en så stark tradition av grafisk design, och den finns i allt, i vår omgivning och i vardagen. Där finns en direkthet och en klarhet som jag tror att jag dras till.

Samtidigt formade min barndom i Afrika mig också – skuggorna, färgerna, ljusets intensitet där. Kontrasterna var så mycket starkare än här. Så jag tror jag utvecklade den här tendensen att se saker på ett djärvt, direkt, färgstarkt och grafiskt sätt.

Vilken roll spelar din barndom i Afrika i ditt arbete?

– Jag tror det har haft  en enormt stor påverkan. När jag i början av 2000-talet återvände till till de platser där jag hade bott i Afrika skapade jag mina tidiga serier som Flamboya och Parasomnia. De verken var det som verkligen kickstartade den här delen av min karriär. Jag kände att jag hade upptäckt något jag inte sett tidigare – något som verkligen var mitt eget. För mig var det nästan ögonblicket då jag fann min röst.

Ögonblicket då du blev en konstnär?

– Ja … kanske. Men när blir man egentligen en konstnär? Det är en svår fråga. Vi står alltid på andras axlar.

Eftersom du fotograferade i Afrika som västerlänning, och med tanke på hur mycket samtalet har förändrats de senaste åren, vad tänker du nu om den delen av ditt arbete?

– Under flera år har jag egentligen inte arbetat i Afrika. Jag har rest dit, men ofta känt att jag inte borde ta några bilder – förutom kanske enkla snapshots för mig själv eller min familj. Delvis på grund av debatten om representation och kulturell appropriering, och vad det innebär att hålla i det här maktverktyget, i kameran. Jag är en vit kvinna som arbetar med idén om svarthet – det är väldigt komplicerat. Särskilt på nätet, där debatter så lätt spårar ur och slutar vara samtal.

Samtidigt har många unga afrikanska eller afroamerikanska konstnärer sagt till mig: ”Nej, du borde fortsätta.” Självklart finns det också människor som har svårt för mitt arbete, som avfärdar det direkt som olämpligt, och andra som håller sig på avstånd för att de inte vill riskera att förknippas med något kontroversiellt.

Jag lärde mig för länge sedan att man inte kan göra verk som behagar alla. Det är okej. Det viktigaste för mig är att bevara min egen integritet. Om jag arbetar i Afrika igen vill jag göra det med omsorg och respekt.

På den tiden, när jag skapade de verken, var jag mycket yngre och mycket mer naiv. Men det fanns också en skönhet i det – för jag var så öppen, så genuint intresserad.

Nu reser jag mer till Afrika igen eftersom min man arbetar i Tanzania, och vi kommer sannolikt att tillbringa mer tid där de kommande åren. Och människor säger fortfarande till mig att jag borde fortsätta. Kanske gör jag det, men på ett annat sätt. Mer genom samarbeten, snarare än att jag ensam betraktar den afrikanska kontinenten.

Du gör inte bara fotografi, du målar också på dina bilder och arbetar med collage. Varför började du använda de teknikerna?

– Jag tror att jag vid något tillfälle verkligen saknade att teckna och måla, för jag hade alltid gjort mycket av det. När jag var yngre kände jag dock att min konst måste vara ”seriös”, och jag satte vissa regler för mig själv i fotografin.

Det lustiga var att jag inte kände de begränsningarna i modefotografin. Med mode kan du projicera vad som helst – du kan vara väldigt lekfull, eftersom det absorberar allt. Så jag började måla och göra collage på modebilder, och den processen skedde väldigt intuitivt. Men länge tillät jag mig inte att använda de teknikerna i mitt konstfotografi.

Efter att jag avslutade Umbra (2014) – ett väldigt personligt, abstrakt och på vissa sätt maskulint projekt, det handlade i grunden om min fars död – kände jag mig mycket lättare. Vid det laget hade jag också blivit mamma, och jag kände behovet av något helt annat – mer feminint, mer organiskt, något som växer istället för att dra sig tillbaka.

Så jag började använda måleri och collage i min konst också. Det var då jag skapade Of Mud and Lotus (2017), ett projekt som handlar mycket om kvinnlighet, fertilitet och moderskap. 

Ibland har dina verk också en surrealistisk kvalitet. Är surrealismen en estetik du medvetet intresserat dig för, eller kommer den bara naturligt?

– Redan som ung var jag intresserad av 1900-talets surrealister. Jag älskade deras verk. Det har alltid varit viktigt för mig, för jag känner verkligen att jag arbetar på ett väldigt intuitivt sätt. Drömvärlden är avgörande – dess galenskap, dess surrealism, har alltid varit en inspirationskälla.

När jag var yngre kände jag ofta att mitt liv när jag var vaken och mitt liv när jag drömde var lika viktiga. Jag såg en skillnad, förstås, men jag värderade inte det ena högre än det andra.

Dina drömmar måste ha varit väldigt levande.

– Ja, mycket. Det är de fortfarande, men när jag var yngre brukade jag skriva ner dem oftare. Många av mina bilder kom direkt från drömmar. Ibland vaknade jag med en tydlig bild i huvudet, gjorde en liten skiss och genomförde den senare. Jag arbetar inte riktigt så längre.

Du har också arbetat under en tid då fotografiet gått från analogt till digitalt – och nu till AI. Hur reagerar du på de förändringarna?

– Jag vet faktiskt inte än. Jag känner att jag befinner mig i ett ögonblick av reflektion. Jag är 53 nu, jag har just gjort den här retrospektiven, och just nu vet jag inte vad jag ska göra härnäst. Det är lite skrämmande, men också spännande.

Det jag känner är att bilder håller på att förlora sin mening. Vi bombarderas med så många av dem – både i kvantitet och kvalitet. Som fotograf är det förstås inte bra.

Självklart har det också att göra med ålder, men ändå kvarstår frågan: hur kan jag skapa något som verkligen har en påverkan, även om det bara är för mig själv?

Phosphor: Art & Fashion 1990-2023 visas 5 september – 23 november på Fotografiska i Stockholm. Viviane Sassen är född 1972 i Amsterdam där hon bor och arbetar. Intervjun med Viviane Sassen ingår i Bons samarbete med Fotografiska Stockholm.