Daniel Björk: Det nya ligger alltid bakom oss

Existerar det som går att kalla helt nytt? Under min uppväxt i en småstad upplevde jag verkligen att det gjorde det. Det nya var något absolut som hängde samman med den större världen. Att någonting var nytt var detsamma som att det var coolt, eftersom det skilde sig från det bekanta. 

Jag framhärdar i att intressera mig för det nya. Eller snarare tvärtom: att jag upplever något som nytt gör att jag genast intresserar mig för det. Min text här om unga rapartister, som jag tyckte stod för något annorlunda, är bara ett exempel. I samma veva hävdade den före detta Bon-pennan Kristofer Andersson att jamaicansk musik var samtidens mest moderna.

Samtidigt har jag kommit att inse att det nya inte är ett absolut begrepp. Det som uppfattas som nytt måste alltid förstås relativt, som att det står i relation med det som kom före och skiljer ut sig utifrån ens egen position i kulturen. Det är också vad den kanadensiska författaren David Balzer argumenterar för i sin nya bok This is not new: Art, Culture, and the Promise of Change (Pluto Press, 2025). Liksom hans förra bok Curationism: How Curation Took Over the World är This is not new en historisk exposé, denna gång över den västerländska kulturens relation till idén om “det nya”. 

Balzers utgångspunkt är den kulturindustri som producerar ”ny kultur”, samtidigt som den bevarar det system den som den “nya” kulturen åtminstone till synes försöker destabilisera eller rasera. Tänk bara på hur Martin Margiela utmanade systemet med allt ifrån logobefriade kläder till shower på udda nedgångna platser. 2025 är Maison Margiela fullständigt inlemmat i modesystemet. Balzer menar att i samtiden handlar det nya inte om förändring, varken kulturell eller politisk, utan är en idé som används för att upprätthålla den kulturindustri som sysslar med att ”upptäcka” vad som är nytt – det vill säga människor som jag och Kristofer Andersson. David Balzer medger också själv att hans bok är en del av den industri den undersöker. 

Han menar att dagens vänster fortfarande har en övertro på kultur som en plats för radikalism och revolution. Kulturindustrin förpackar radikala idéer som ett substitut för verklig reform, organisering och direkt handling, enligt Balzer. När man betraktar hur punken har reducerats till moodboards på Pinterest är det svårt att inte hålla med. Eller hur politiska rörelser idag diskuteras utifrån sociala medier-strategier (Zohran Mamdani) eller grafisk design (Kamala Harris och brat).

This is not new tar avstamp i modernismen som ursprunget för likamedtecknet mellan det nya och det intressanta, med dess stridsrop ”shock of the new”. Balzer skriver om de italienska futuristernas manifest, där de hoppas på att de ska bli bortkastade som “värdelösa manuskript” när de fyller fyrtio. Det var en vision om kreativ förstörelse där nästa generation ständigt förkastar det som kommit före och förpassar det till historien. Men så fungerar inte kultur, det vet vi alla. Futuristerna försvann inte heller, även om deras tankar slutade vara heta. De blev anställda på Mussolinis nya konstakademi och envisades med att ställa ut långt efter att de fyllde fyrtio.