I Robert Musils Mannen utan egenskaper läser huvudkaraktären Ulrich om en geniförklarad kapplöppningshäst. Det blir ögonblicket då han ger upp sitt hopp om att bli en storartad människa, hänger sig åt att vara en man utan egenskaper och tar ledigt från sitt liv i ett år. Som en protest mot meningslösheten i att söka storhet.
Nyligen fick jag ett pressmeddelande från ett lyxmärke som helt oironiskt basunerade ut att de lanserade en ”ny ikonisk väska”. I ett annat utskick förklarade Blåkläder att de släpper ”en ikonisk barnkollektion”. Ikea hävdar att de har ”ikoniska köttbullar” och Sabrina Carpenters nya omslag för Interview Magazine (som är en remake av ett Esquire-omslag från 1965 där modellen Virna Lisi rakar sig) utnämns ofelbart till ”iconic” i kommentarerna – ett populärt SoMe-slangord sedan länge.
Det brukade ta lång tid att uppnå ikonstatus, och det var få företeelser förunnat, nämligen den kultur eller de personer som verkligen markerade en era. Idag kommer en person, företeelse eller verk som aspirerar på att kallas ikonisk, likt Ulrich i Mannen utan egenskaper, upptäcka att Ikeas köttbullar redan hunnit till toppen.
När Ebba Witt-Brattström skrev om kulturkanonen i Expressen använde hon ordet ”ikonisk” om Siri Derkerts t-baneristningar, Den heliga Birgittas vision av Jesu födelse och Sonja Åkessons Äktenskapsfrågan. Här kanske epitetet faktiskt är berättigat, men vad hjälper det när de behöver konkurrera om ikonstatusen med väskor och barnkläder som kom igår?
Kanonen är ett försök att återföra något slags distinktioner i vår alltmer gränslösa och flytande kultur. Vi hoppas kunna säga att vissa saker är viktigare än andra. Men nu ser vi att det uppenbarligen är falskt.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.