Med nyheten om att Jonathan Anderson tar över hela Dior (och inte bara herr) konstaterar vi med en lättnadens suck att alla viktiga positioner inom modevärldens tyngre varumärken nu är fyllda – av vita gayherrar, med några få undantag.
Denna nya laguppställning inom lyxmodet framställs som ett paradigmskifte, eftersom någon eller några av de nytillsatta chefsdesignerna väntas peka ut en ny riktning för vad vi bör ha på oss. Samtidigt pratar vi om en grupp modeskapare vars uppdrag främst är att återuppfinna husens redan befintliga koder. Kan något verkligt nytt komma ur detta, eller kommer det att bli ”nytt”, alltså mer av samma? Det här är vad jag tror:
Jonathan Anderson på Dior
Nuförtiden älskar alla Jonathan Anderson, som ju var rätt illa omtyckt innan han började på Loewe för tio år sedan. Kanske var det bara missunnsamhet i Londonkretsarna, men då ansåg många att Anderson kopierade andras idéer. När Lou Stoppard intervjuade honom för Bon S/S 2015 bad jag henne konfrontera honom med anklagelserna. Han svarade att han säkerligen hade refererat saker lite för nära, men att han inte brydde sig – den unga generationen kommer ändå inte ihåg något och vet inte vem Courrèges var, hävdade han.
Men på Loewe har Jonathan Anderson bevisat sig själv. Han kan tänka nytt och han har haft en radikal vision som varit grundad i något väldigt traditionellt: hantverk.
Samtidigt ska det sägas att Loewe under hans tid haft det största glappet mellan catwalk och butiksutbud. På catwalken: klänning med ballongtuttar. I butik: en sweatshirt med en logga på och puzzle bags.
Ändå tror jag JWA är den troligaste att leverera newness. Hans skevhet och radikalitet kommer clasha med Diors superfeminina arv på ett sätt som säkerligen upplevs modernt. Förhoppningsvis blir Andersons front row mer intressant än vad Dior tidigare haft. Just detta tyckte jag var en styrka med hans Loewe, att Andersons val av ambassadörer – däribland Josh O’Connor, Caroline Polachek, Greta Lee, Taylor Russell, Ayo Edibiri, Maggie Smith och Mike Faist – signalerade att det var ett märke som hängde med i samtiden och som faktiskt var intresserat av kultur på riktigt.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.