"Det är faktiskt ganska artificiellt att gå på bio"

Jag skulle inte vara författare om det inte vore för Joanna Walsh.

OK, det kanske är en överdrift, men under de år då Twitter utvecklades till en arena där man kunde diskutera litteratur, läsa och dela andras verk, kändes Walsh som plattformens experimentella kärnpunkt.

Hösten 2013 låg jag hemma hos mina föräldrar i Schweiz och återhämtade mig efter en blindtarmsoperation. Jag var i behov av underhållning för att sluta grubbla över huruvida försäkringen jag hade genom mitt jobb i Dubai skulle täcka de absurda sjukvårdskostnaderna som jag hade ådragit mig genom att vänta tre dagar med att gå till sjukhuset (länge insisterade jag på att jag bara hade ätit en dålig kebab). Eftersom jag snabbt fick slut på böcker att läsa och Wi-Fi:n i rummet jag befann mig i var för svag för att streama film, öppnade jag Twitter-appen som jag hade installerat 2008 men sällan använt. Av ren impuls skrev jag in de författare jag läste just då i appens sökfält – Christine Brooke-Rose, B. S. Johnson, Ann Quin – och plötsligt dök det upp en massa människor som pratade om dem, tänkte kring dem, forskade om deras verk – bland dem Joanna Walsh. För oss som kom till skrivandet från marginalerna utan kopplingar till litteraturvärlden, och som skrev saker som var för oregerliga eller helt enkelt för udda, erbjöd Twitter en virtuell gemenskap. 

Det var ungefär vid den tidpunkten som Walsh, nästan genom ren viljekraft, fick människor att återupptäcka förbisedda kvinnliga författare via hashtaggen #readwomen (senare startade hon även kontot @noentry_arts som utmanade åldersdiskrimination inom konsten). Under det senaste decenniet har hon ständigt befunnit sig i periferins centrum och har publicerat novellsamlingar (Fractals, Vertigo, Worlds from the Word’s End), subverterat Object Lessons-serien med Hotel, skrivit en hybridroman (Break.Up), en hypertextberättelse (Seed) och publicerat verk med hjälp av egna AI-modeller (Miss-Communication, Autobiology). Hennes senaste bok – och ämnet för vårt samtal – är Amateurs!: How We Built Internet Culture and Why it Matters, nyligen utkommen på Verso, som kartlägger internets amatördrivna estetik som numera har kommersialiserats, där kapitalet förvandlat gemensamma kreativa utrymmen till content som kan köpas och säljas. 

Jag visste det inte då, men 2013 var förmodligen höjdpunkten för litteratur-Twitter. Det var året då Kate Zambreno livetwittrade sin läsning av 50 Shades of Grey och Patricia Lockwood kickstartade sin litterära karriär genom att publicera den virala dikten ”Rape Joke” på The Awl och shitpostade till den anrika tidskriften The Paris Review (”.@parisreview So is Paris any good or not”). När jag 2024 raderade mitt Twitter-konto hette tjänsten X och ägdes av Elon Musk, och den gemenskap som en gång funnits hade för länge sedan drunknat i porrbotar och högertroll. Ändå tog det emot att radera kontot. Jag hade trots allt människorna jag lärt känna via appen att tacka för att jag numera kunde bli publicerad utanför den. 

Via en lågupplöst Google Meet-anslutning som ibland förvandlade oss till en samling pixlar pratade jag med Joanna Walsh för första gången utanför Twitter om det internet vi en gång var en del av och som i stort sett inte längre existerar, om lolcats och skräptexter och en potentiell ekonomisk modell för framtiden. 

Agri Ismaïl: Jag tror verkligen att det var något med den där perioden på Twitter som gjorde att det uppstod en gemenskap, det var en skrivarskola för oss som aldrig gick på någon och inte hade kontakter.

Joanna Walsh: Absolut. Jag sa häromkvällen, på min release, att jag inte skulle ha kunnat bli författare utan det som hände på internet just då. Vi hade Twitter där man för första gången kunde gå online och kommunicera direkt med författare. Man upptäckte att de inte var avlägsna människor som inte hade någon relation till ens liv. Det fanns också en uppsjö av litterära tidskrifter, där folk mestadels arbetade gratis. De betalade dig inte, men de publicerade dina texter och du fick en gemenskap, en publik, ett slags utbyte. 

Sen blev jag redaktör på 3:AM Magazine, som är den äldsta amatördrivna litterära tidskriften på internet. Jag tror att den har funnits sedan 1999. Jag är mycket tacksam för sådana platser. Även om jag samtidigt kämpar för att människor ska få betalt för sitt arbete är det intressant att tänka på den balansen, mellan nödvändigheten av att ha utrymmen där människor kan prova saker och nödvändigheten av att betala människor som är professionella eller befinner sig i ett mellanläge där de försöker lämna den obetalda sfären. Jag tror att båda sfärerna verkligen behövs.

Ismaïl: Jag blev ganska nostalgisk när du i Amateurs! skriver om att träffa gänget bakom onlinetidskriften minor literature[s]. Det gav ett slags hopp om den fysiska platsen som ett alternativ, men konstnärer har såklart inte längre råd att bo centralt i storstäder, eller samma möjlighet att samlas kring en gemensam, central plats. Tror du att någon som börjar skriva nu har ett tillgång till digitala utrymmen som fortfarande möjliggör en liknande position mellan proffs och amatör som du beskriver i boken?