Jag hade egentligen bestämt mig för att hoppa över den tredje säsongen av Euphoria. Något med den förra hade gjort mig irriterad, även om jag inte längre mindes exakt vad. Men mitt i den nya säsongens fjärde avsnitt kommer irritationen tillbaka. Jag pausar och säger till min pojkvän, som sitter bredvid: ”Du ser väl att Sydney Sweeney är en dålig skådis?” Han rycker på axlarna. ”Men du ser väl att hon anstränger sig för att vara sexig?”
Jag tar upp telefonen och visar hennes Instagram. Pekar först på Sydney, sedan på Cassie i serien. Han förstår inte. Vi fortsätter titta. Man har ett jobb som skådespelare, tänker jag vidare i tystnad. Och det är att inte vara sig själv.
Samma vecka som jag börjar titta på Euphoria har jag fått hem On the Erotic, en tunn liten skrift där Marina Abramović i samtalsform reflekterar över erotik, andlighet och kroppen som konstnärligt redskap. I fem decennier har hon gjort performanceverk där hon använt sin egen kropp som material. Hon har utsatt den för smärta, förnedring, blickar och fara. Men där finns också hela tiden en närhet till det heliga. Kroppen blir en portal, berättar hon i ett av bokens samtal. Ett kärl för högre krafter. Ritualerna, som Abramović kallar sina performances, behöver vara långa. ”If you do something short, you’re still aware of yourself”. Och det vill hon inte vara. Målet är att få självmedvetandet att upphöra.
Jag är skådespelare och hade precis avslutat en föreställningsperiod där jag spelat en prostituerad kvinna när jag beställde On the Erotic. Jag behövde tröst. Rollen hade lämnat kvar en känsla av att ha ställt min kropp till förfogande men inte veta för vad. Jag har vänt mig till Abramović förut, inte minst i liknande perioder av själväckel.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.