En kort text om Frank Bidart och om att översätta Frank Bidart
Första gången jag läste Frank Bidart ville jag genast lägga ifrån mig boken. Det var rått, sårigt, hårt. Sedan fortsatte jag läsa, för att det i det råa, hårda och såriga fanns något som var lika klart som angeläget.
Frank Bidart föddes 1939 och växte upp i Kalifornien, och har som många andra amerikanska poeter försörjt sig som universitetslärare. Han debuterade 1973 med diktsamlingen Golden State, och har sedan dess publicerat en rad diktsamlingar. Den senaste, Against Silence, gavs ut 2021.
Bidarts dikter hämtar inspiration både från bekännelsepoesin och mer formmässigt experimentell dikt, ofta utgår han från någon form av berättelse eller befintligt material. Det är dikter som är lika välkonstruerade som de är känslomässigt intensiva.
Den här dikten, I den västra natten, är titeldikten från en samlingsvolym med Bidarts tidiga poesi som jag just översatt till svenska. Att jag valde just den här dikten för publicering i Bon beror på att jag tycker att den ger en bra bild av Bidarts poesi i stort, den är lite som ett kondensat av hela boken.
Här finns den starka, besatta känslan som riktas mot någon som är så begärd att personens efterlämnade cigarettfimpar är värda att smaka på och spara. Det finns något ödesbestämt mellan den som talar och den talet riktar sig mot, något som är bortom det individuella, som bara är: ”mina händer ville röra vid dina händer // för att vi hade händer”. Här finns det sublima som bryts mot det köttsliga – från ohörbara harmonier till att vilja sniffa som en hund i någons skrev, och det ständigt närvarande våldet. De fyra delarna i dikten skapar en rörelse och växlar i tonfall, något som också är typiskt för Bidart. Han ställer gärna det lyriska mot det sakliga, citat mot repliker.
I den tredje delen zoomar dikten ut och försöker ta sig an sitt drama ur en ny vinkel, blir mer allmän och filosofisk, men fortsatt lika skarp och stark. Och i diktens avslutande del ger Bidart plats åt en annans röst. Också detta är typiskt för hans sätt att skriva – att använda sig av andra texter (som Bibeln, eller stycken ur en psykiatrisk fallbeskrivning, eller som i det här fallet – en strof av Horatius) att låta dikten tala eller brottas med.
Bidarts meningar är ofta långa, de bryts sönder under färden över sidan och går samman igen – det har varit en genomgående utmaning, att få de här extrema meningarna att hänga ihop på svenska. Bidart skriver sällan fragmentariskt och avhugget, meningarna har (oftast) en början och slut, men vägen mellan de två är aldrig given.
I just den här dikten behövde jag också vrida och vända på titeln (en särskilt viktig titel, eftersom den också är titeln för hela boken). I original heter dikten (och boken) In the Western Night. Här finns en betydelse – western som mer än bara väderstrecket, utan också hela västerlandet – som jag uppfattar som tydligare i originalet än på svenska. Ett tag hette dikten I västerlandets natt, innan jag bestämde mig för att det blev för oskönt, för kliniskt, och jag landade i det enklare I den västra natten. Jag fick med andra ord offra en nivå av betydelse för ett bättre flyt.
Att översätta är att gång på gång ställas inför att väga fördelar mot nackdelar, att offra något och förstärka något annat, och veta att man aldrig kan välja rätt, men att valet man gör förhoppningsvis är med och bär helheten.
Jonas Brun
I den västra natten av Frank Bidart
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.