"I smärtvården är det inget banter"

Smärtan är ordlös och överallt. Är det kulturen som gör att vi har ont, och hur ska kulturen då kunna formulera det onda? Smärtskildringar tar allt större plats i konsten. Goldin+Sonnebys utställning Flare-Up som visades på Accelerator tidigare var ett samarbete med författaren Katie Kitamura och behandlade ämnet multipel skleros. Maggie Nelsons nya bok Pathemata är en självbiografisk smärtdagbok.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli kom 2022 ut med D e kroniskt, som följer en huvudkaraktär vars onda saknar utväg. Tone Schunnesson skrev i somras en text i Aftonbladet kultur om att få svar på smärtans orsak efter år av att uppleva den som en oundviklighet. Malin Axelsson är dramatiker och aktuell på Stadsteatern med En berättelse om smärta. Huvudkaraktären Dolores har en oförklarlig smärta i kroppen, blir portad från vården och inleder en affär med sin terapeut.

Den 8 december sågs Malin, Tone och Caroline i ett konferensrum på Kulturhuset för att prata om verk, värk och person.

Caroline: Jag tycker det är så jobbigt att det inte finns någon verklighet i konsten. Den finns inte där heller. Den finns inte i konsten, och den finns inte i verkligheten. Nu finns det två verk om smärta, så känns det.

Tone: Jag tyckte pjäsen var som en tjej-Falling Down. Jag älskar Falling Down. Jag skrattade, och jag grät på slutet. Jag kände igen mig så mycket när Dolores kom med kryckan och var så "JAG BER OM URSÄKT!" Jag bara, varför är det här en bild över exakt hur det är? Och hennes kille är så "ja, jag ska hjälpa till". 

Caroline: Jag tycker det är intressant, den där skildringen av att någon är god, fast det inte känns som godhet. Det är intressant att vara i behov, när andra hjälper en, vad man hamnar i för olika roller. Det var väldigt bra att Dolores blev tiggare, för det är typ så det är. Jag lyssnade på en intervju med dig, Malin, där du pratade om att vara smärtfri nu. Jag har genomgått samma upplevelse, från att ha kronisk smärta till att inte ha kronisk smärta. Och det är nästan som att gå från att vara gammal till att bli ung. Eller från fattig till rik. De bilderna som du använder i pjäsen, de är inte extrema. 

Malin: I vilket läge skrev du D e kroniskt?

Caroline: Ja, det undrar jag också. Jag skrev den efteråt, tror jag. 

Malin: När du var fri från det?

Caroline: Ja, jag tror det. Men så är den inte heller... självbiografiskt är ett så konstigt ord. Att ta ett steg och skriva om det steget blir liksom självbiografiskt. Vissa saker är påhittade i D e kroniskt. Jag läste mycket om kronisk smärta. Men jag minns inte om jag själv hade ont eller inte när jag skrev den. 

Tone: Du hade så ont, Caroline. 

Caroline: Ja, men inte i slutet. För jag skriver ju om att bli botad. Så något hände. 

Malin: Jag hade aldrig tänkt på att skriva om det förrän jag blev befriad från smärtan. Det är reumatism jag har, som jag haft sedan jag var liten. Så det har varit ett helt liv av att smärtan är det normala. När den smärtan lyftes från mig, i ett ögonblick, så gav det perspektiv. 

Tone: Jag fick min endometriosdiagnos för ett år sedan. Men då har jag ju haft ont i så många år, och inte ens tänkt på det som smärta. Som någon annanhet, liksom, utan bara som att det är så det är att leva för mig. Jag började söka hjälp när det gjorde så ont att jag inte ens kunde gå upp ur sängen. Men jag har tänkt "gud, hur ska jag kunna skriva om det?" För jag kan inte ens förklara hur det känns. Ni vet när man sitter hos läkaren och de frågar en "hur känns det, beskriv smärtan". Men hur är den? Det var någonting i pjäsen om att hon rycktes upp i foten och hängdes i ett träd. Jag bara, "wow, det är verkligen så det kan kännas!"

Malin: En del av de där beskrivningarna har jag snott från den mest klassiska smärtskildringen, av Alphonse Daudet. Han skrev om sin syfilissmärta på 1800-talet. Han gör som sin egen journal där han verkligen försöker beskriva tillståndet. Vi har haft en referensgrupp i arbetet med pjäsen där jag också ställt frågan om hur det känns när man är i smärta, och då har de sagt saker som "det känns som ett cementblock som sitter i ryggen och skaver". Det är groteska beskrivningar. 

Caroline: En del av smärtan är att den är en herre, på något sätt. Den bestämmer. Man är själv slav, det finns en underkastelse. Det gör att man nästan inte har rätt att skriva om det. Man är förtryckt av smärtan, och att formulera sig om vad som händer är nästan en illojalitet. Jag kände igen mig mycket i början av pjäsen när Dolores säger nej till sin smärta, "nej, jag har ingen lust, jag vill inte".  För det är inte så kul med smärta.

Malin: Det är inte så attraktivt, nej.