Lisa Milberg möter Victoria Bergsman

I mitten av 90-talet var Victoria och jag tonåringar. Vi träffades genom min bästis, Maria, som jag gått i samma klass som hela grundskolan och som hittade Victoria på gymnasiet.

Alla tre var tokiga i musik, kläder, popkultur – vi startade The Concretes, ett namn vi landade i snabbt, då vi alla tre var betongbarn, uppvuxna i stan. Victoria sjöng, Maria spelade gitarr och jag trummor.

Så småningom var vi sex fasta medlemmar i bandet, sen åtta. 1998 släppte vi vår första EP, en tiotumsvinyl, limiterad till 100 ex. Vi hade eget skivbolag, gjorde egen merch och satte stor stolthet i att vi var "indie". Vi spelade överallt, i varenda vrå av Stockholm och på studentnationer, små klubbar och festivaler i diverse skogar runt om i Sverige.

För att göra en lång historia väldigt kort så upptäcktes vi ganska snart av ett amerikanskt skivbolag i Seattle, sen av England och rätt vad det var så hade vi signat med storbolagsfienden nummer ett, EMI Records, i ett konferensrum på Abbey Road Studios. Det innebar plötsligt en massa media, mycket turnerande och höga krav från skivbolag och PR-folk. Mitt i en intensiv USA-turné för vårt andra album, In Colour, flögs vi till London för att uppträda på The Jonathan Ross Show. Året var 2006, Halle Berry och Hugh Jackman var kvällens gäster och vi, helt klädda i vitt, skulle presentera vår senaste singel "On The Radio". Precis innan vi skulle spela störtade vår manager in i logen och deklamerade med ett brett leende att singeln i fråga just hade kommit in på hög rotation på engelsk radio. "Nu händer det!" sa han och antydde att allt hittills bara varit början. 

Vad han inte visste var att Victoria precis hade meddelat att hon tänkte lämna bandet.

Victorias besked kom som en chock, men borde inte ha gjort det. Det hade föregåtts av många varningstecken, substansmissbruk, konflikter, dramatik och dålig stämning. Hon mådde inte bra i bandet, det kunde vilken idiot som helst se. Efter Jonathan Ross, och trots allt, var vi kontraktsenligt tvungna att åka tillbaka till USA och slutföra andra halvan av turnén. Stämningen gick från dålig till sämre och kändes till sist fysisk, som om en tjock, mörk brandfilt bretts ut över oss, för att kväva allt.

– 

Jag bärs in på en bår, inne på sjukhuset lägger de över mig på en brits och rullar in mig i en hiss. Jag hör nån säga overdose. Då sköljer allt över mig och jag blir kallsvettig. Vad har jag gjort? Vad har jag nu ställt till med? Alltid ska jag vara så jävla jobbig.

Spelningen var över och jag hade genomfört den kastrullfull. Med Stesolid och whiskey upp till randen, det är det sista jag minns. Så hade hela den här turnén med Concretes sett ut. Känslan av Stesoliden var underbar, och kombinationen med alkohol var fantastisk. Till en början kände jag mig riktigt skarp och samtidigt mjuk, den bästa känslan, men den ständiga ökningen av både tabletter och alkohol gjorde mig sluddrig och förvirrad. De sista spelningarna var jag så påverkad att jag knappt klarade av att sjunga inför publiken. 
(Utdrag ur Soltimmar)

Efter den turnén lämnade Victoria bandet och på tio år talade vi inte med varandra. På senare år har vi hörts och setts sporadiskt och alltid tillsammans med våra familjer. Det här får nog betraktas som vårt första "riktiga" samtal. Det är en onsdag i mars på Hotell Rival.

Victoria: Hur mår du?

Lisa: Bra nu, tror jag. Det har varit en otroligt lång vinter som jag knappt trodde att jag skulle lyckas ta mig igenom. Hur mår du? 

V: Bra, skulle jag nog kalla det. Boken har gjort att jag mår mycket bättre. Det har funnits en läkande process som har känts bättre än all terapi och medicin. Det har faktiskt varit helt otroligt.

L: Är det själva skrivandet som har hjälpt? Eller är det att det finns en mottagare nu?

V: Det är skrivandet. Jag har aldrig skrivit på det här sättet. Jag trodde att det kanske skulle hjälpa att ha skrivit låttexter och så, men det här är en helt ny värld. Jag hamnade i flödesskrivande, jag kände mig hög. Helt magiskt. 

L: I boken skriver du: "Jag brukar få höra att jag verkar så lugn och ordnad, samlad. Då, i deras ögon – de som säger sådant trams – verkar jag må rätt bra, till och med riktigt bra." Jag kände mig oerhört träffad av det, för när folk har frågat mig hur det är med dig så har jag sagt ungefär så. "Hon verkar må bra nu, hon känns lugn". 

V: Jag mår mycket bättre om man jämför med för 20 år sen, eller med barndomen. När jag kom till Sverige var det som att jag tvingades att skriva. Först fanns det ett motstånd. Det var hemskt, att komma tillbaka till mina föräldrar och bli påmind om allt elände från min uppväxt. När jag bodde i LA hördes vi inte så mycket. Det var krångligt för dem att fatta hur man ringde, FaceTime och allt sånt, tidsskillnaden. Jag ville inte riktigt hjälpa dem med det heller, det var skönt att vara så långt bort. Så det var jobbigt att komma tillbaka, då var det som att jag blev tvungen att ta itu med det. Och det har nog lett till att jag mår mycket bättre.

L: Jag har nog också läst in mycket i att du fått barn. Jag personligen upplevde att det blev ett annat lugn efter det. Det fanns liksom inte samma tid att vara uppe i sig själv och sitt. 

V: En distraktion.

L: Ja, precis. Som man har resten av livet. Men jag är hursomhelst jätteglad att du mår bättre.

V: Jag har också Men jag har också stundtals mått sämre sen jag flyttade tillbaka från LA. Jag har en längtan tillbaka dit, till solen. Fast det känns inte riktigt rätt att flytta dit som det ser ut där nu.

L: Nej, vart flyttar man? Här kan man ju inte bo. Det är faktiskt ett problem, var man ska bo. Jag har liksom delat din... kanske inte New York-kärlek så mycket, men Kalifornien…

V: Ja, när jag kom till LA var det som en räddning. Solen, lugnet, den lilla bungalowen med apelsinträd. Och så John, som kom som en solstråle.

L: Han är verkligen en solstråle. Det är roligt att ni fann varandra, för ni är på många sätt väldigt olika.

V: Jag behövde den solstrålen. Boken heter Soltimmar, det att man räknar soltimmar. Man vill ha så många som möjligt. Så kom han med det största leende jag sett.

L: Hämtade upp dig "med sitt leende" som du skriver i boken.

V: Den enda minen han kan. Och han är fräknig och surfar och är från San Diego. Allt kändes lugnt med honom.

L: En sak jag tänkte på när jag läste boken är att jag har ett så fruktansvärt dåligt minne. Jag minns fragmentariskt. Jag vet ofta inte ens vilket land något hände i, eller vilket år. Det blir ganska svaga anekdoter. Så jag blir, på vissa sätt, avundsjuk på dig som verkar minnas så bra. Men jag vet att du ringde och frågade din bror Wille också. Hur mycket hjälpte han dig att minnas?

V: Du känner ju honom. Han vill inte riktigt ta itu med sådant. I början var han rätt hjälpsam. Han kunde säga: "Ja, det var då… vilket år var det? Var det när pappa hade den där Mercedesen?" Så kunde han placera saker i tid. Men sen blev det mindre och mindre. Han orkade inte. Då kände jag att jag inte ville pressa honom mer. Jag fick ta det själv.

– 

Wille och jag var bästa vänner under mina sena tonår. Vi umgicks oerhört mycket, satt hemma hos honom nästan jämt och lyssnade på skivor. Victoria och jag faller in i ett långt snack om honom, om hur han fortfarande kan utbrista "Mark E Smith!" helt plötsligt, utan förklaring.

L: Jag känner att jag har så många frågor om Wille, jag har inte träffat honom på väldigt länge.

V: Det måste vara över 20 år sen. Ni hade ju en klubb tillsammans, minns jag.

L: Ja, det hade vi! Den hette… Ruby. En countryklubb. Där i Pet Sounds källare, eller alltså…

V: Hannas källare.

L: Just det. Där brukade det sitta olika ensamma Popsicle- och Fireside-män och stirra ner i en öl.