Lo Hallén: Norbergfestival är ett enda stort lajv

Redan på torsdagskvällen rör de sig bland deltagarna på Norbergfestival – karaktärer i en ”levande installation” titulerad The Fourth World av kollektivet OMSK Social Club. De syns i grupper om två eller tre och håller sig i periferin, drar längs byggstaketen med blickar som sveper över festivalområdet. Den som inte har läst om konstprogrammet, vilket mina vänner i kollektivet bleed står för i år, vet inte vad som pågår. Då verkar karaktärerna bara ovanligt allvarliga och avancerat hippa i vår (infoga prefix) core-era, i motorcrossbyxor och monokromatisk beige med anakronistiskt medeltida vibbar. Från deras väskor och bälten hänger gosedjur, vilket kanske hade skapat misstankar före Labubu, men nu går det obemärkt förbi.

Installationen pressas ovanligt hårt mot gränsen till det vi kallar verkligt. OMSK Social Clubs praktik ”utspelar sig mellan två levda världar – den ena som vi känner den, den andra genom rollspel”, där verklighet och performance, person och roll flyter samman. Bleed är just en term för detta inom lajvcommunityt, när karaktärens känslor, erfarenheter och relationer påverkar spelaren eller vice versa. Lajvdeltagare uppmanas ofta att helt undvika eller minimera bleed, eftersom spelet inte ska få konsekvenser för övriga livet. OMSK Social Club uppmuntrar tvärtom spelarna att befinna sig i bleedzonen alla tre dagar som installationen och festivalen pågår.

Verket ramar in min festivalupplevelse. Jag tittar efter karaktärerna, försöker förstå vilka som ingår i spelet och vad deras uppdrag är. Jag hör någon säga att lajv inte kan vara politiskt kraftfullt, att det alltid är eskapism, en oproduktiv, tillfällig förnekelse av realiteter. Men det utopiska i OMSK Social Clubs verk relaterar inte till det tjatiga uttrycket om att vi måste kunna föreställa oss att ”andra världar är möjliga”. Snarare påminner det om att bara en värld är möjlig, eller just nu på många sätt omöjlig, och att den är mänskligt betingad – alltså tillgänglig att kritisera och manipulera. Festivalens tillvaro i stort liknar lajvet, allt verkar vara sekvenser i en gemensamt skapad berättelse med spelets estetik, även akterna utanför konstprogrammet.