Lola Arias uppfinner en omöjlig genre

I Lola Arias film Reas sjunger huvudkaraktären Yoseli "fear of flying is just for those who have money or something to lose". Rea betyder kvinnlig intagen på spanska, och med filmen, som hade premiär i februari förra året, uppfinner Arias en ny genre som borde vara omöjlig: dokumentärmusikal.

I veckan visades Reas på Konträr i Stockholm, Arias var där för att introducera den. Medan publiken såg filmen satt vi på kontoret ovanpå salongen, där det bastunga soundtracket ibland läckte in. Jag undrade hur den där raden om flygrädsla kom till.

– I slutändan var det jag som skrev den, men den kommer ur många samtal med personerna som är med i filmen. De talade om att resa och att flyga flygplan som en stor grej. Idén om att kunna ta sig ur sin situation, att få se världen från ett annat perspektiv.

Lola Arias är dramatiker och regissör, född och uppvuxen i Buenos Aires och numera bosatt i Berlin. Sedan 2009 arbetar hon uteslutande dokumentärt. Reas tillkom under workshops i argentinska fängelser, och i filmen dramatiserar en grupp tidigare fångar bestående av ciskvinnor, transkvinnor och transmän sina erfarenheter från fängelsetiden och drömmar om framtiden.

Musikalnumrets inneboende teatralitet står i konflikt med den realism och ren observation vi förväntar oss av dokumentärer. Men på frågan om det var utmanande att regissera sång- och dansnummer med i stort sett otränade amatörskådespelare, svarar Arias att den största utmaningen var att hon själv "hatar musikaler":

– Skådespelarna och karaktärerna är nästan alltid övermänskliga. De dansar på bilar i överdådiga nummer och är så tillgjorda, vilket gör det svårt att knyta an och känna något. Skådespelarna i min musikal har inte de här vita, perfekta kropparna, utan kroppar som bär spår av våld, exkludering, fattigdom. Att det är de som dansar och sjunger gör skillnad.

– Min första film Theatre of War kom 2018. Då hade jag jobbat med teater i över tjugo år, och såg en möjlighet med att gå in i en konstform där jag var en outsider och därför kunde bestämma själv hur jag ville att det skulle vara, utan att behöva förhålla mig till några konventioner.

Dokumentären Theatre of War skildrar förarbetet till pjäsen Minefield, där sex engelska och argentinska veteraner från Falklandskriget rekonstruerar sina krigsminnen. Precis som i Reas är det ett projekt som utmanar tittaren. På samma vis som med exempelvis Anna Odells Återträffen är det svårt för publiken att förstå vad det är man ser: dokumentär eller fiktion? Karaktärer eller riktiga människor? Skådespeleri eller fri improvisation?

– Jag älskar när publiken kommer till biografen och inte har någon aning om vad det är de ska se. Sättet jag jobbar på håller tittaren ständigt på tårna: är de skådespelare? är det här deras egna berättelser eller någon annans? är det ett riktigt fängelse, fast det inte alls ser ut som det? Det krävs att man är aktiv som publik.

– Jag kallar det iscensatta dokumentärer. Det var en vän till mig, svenska Marcus Linden som gjorde Flotten, som kom på det ordet. Det är ett bra ord eftersom det egentligen är totalt självmotsägande.