För ett par veckor sedan tillkännagavs årets Goncourt-pristagare Laurent Mauvignier. Jag känner ingenting för honom. Istället har jag haft fullt upp att följa Gouincourt-priset, som delades ut för första gången den 8 november i år. “Gouine” är slang för flata och ja, det är ett lesbiskt litteraturpris, vilket förstås kan få vilken litteraturlebba som helst att flytta till Paris på stört. Men eftersom att läsa = att resa ska vi nu istället fördjupa oss i hur tre poeter ur den lesbiska litteraturscenen, till skillnad från vad svenskarna verkar ha uppfattat, är det mest spännande som händer i Frankrike just nu.
Aurélie Olivier växte upp på en bondgård i den lilla byn Trégrom i Bretagne. Lantbruk och landsbygd är viktiga teman i hennes poesi, särskilt i debuten Mon corps de ferme (“Min ladugårdskropp”) som utkom 2023 hos Les éditions du commun. Nyligen kom hennes andra diktsamling Cordon tombe, som tematiserar extrem graviditetsförnekelse och att själv komma till världen under sådana omständigheter.
Titeln är mångtydig då “cordon” främst väcker tanken om en länk eller sträng, mer specifikt navelsträngen. Men ordet låter också som “corps don”, det vill säga gåvo-kropp, och kan därmed syfta på det oväntade barnet. Även “tombe” är mångtydigt och kan antingen betyda substantivet grav eller verbet faller. Den gör åtminstone klart att det rör sig om en uppgörelse med en födelse nära förbunden med att stupa, både metaforiskt och bokstavligt.
Oliviers poesi har dokumentära inslag där statistik över det franska jordbruket samsas med ett slags autoetnografiskt utforskande. Genom sin egen familjehistoria undersöker Olivier sexualitet, kroppslighet, klass och social konformism på landsbygden. Detta paketeras i en språklig lekfullhet som känns oerhört fransk, finurlig och inte särskilt höglitterär, om än skicklig och utmanande att översätta. Olivier utnyttjar franskans många homofoner och polysemi, hon vrider och vänder på ord och talesätt och lyckas därigenom berätta om tunga familjehemligheter, psykisk ohälsa bland lantbrukare och cancer på ett lättillgängligt och lekfullt sätt.
Till ett nummer av tidskriften Kritiker med tema “Ord, jord, djur” där Sanna Samuelsson var redaktör översatte jag några dikter ur Oliviers första diktsamling. Här är en av dem:
I februari 1986 genomborras snötäcket av ett skrik.
Det är isoleringen av en fullkomligen omedveten moder
i sitt flickrum. Något blodigt
och obekant sker på gården: en bebis
spräcker hål på förnekelsen
De katolska ladugårdskropparna skälver
under chockvågen från det oväntade
Det ska städas, ordineras, ekiperas
gifta paret, döpa barnet
Anständigt folk tar skäran i vacker hand
Taktfast gottgöra felsteget,
fördöma de skyldiga och framförallt,
framförallt inte ställa till med besvär
Beklagligen för obekräftade rykten
och obekväma sanningar
är det obekanta: jag
Det känns som om jag alltid vetat
men jag blir formellt sett varse sent omsider
Trettio år av tystnad
ger tid att finna orden
Värre än dottern inte-som-sig-bör
är dottern som obönhörligen gör sig hörd
Födelsescenen skildras som en chockvåg som sköljer över bondgården. Diktjagets intåg i världen och ankomst till skrivandet vävs samman som två krafter som hotar familjens strävan att rätta sig efter samhällets religiösa och sociala föreskrifter.
Sedan 2013 driver Olivier föreningen Littérature, etc, och hon är även initiativtagare till antologin Lettres aux jeunes poétesses (2021) där tjugoen franskspråkiga författare riktar sig till unga tjejer och icke-binära med skrivambitioner, som en parafras på Rilkes råd till unga (och underförstått: manliga) poeter. Bland dessa finner vi skrivkollektivet RER Q som består av etaïnn zwer, Claire Star Finch, Wendy Delorme, Camille Cornu, Rébecca Chaillon och Gorge Bataille, tidigare publicerad under namnet Élodie Petit.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.