— I feel like a fucking preschool teacher these days.
Lydia Lunch är full av bra historier. Om folk som spräcker cystor genom att smälla dem med en tung bibel. Om toaletterna på den legendariska klubben CBGB. När hon stänger sitt framträdande på Rönnells Antikvariat den 26 januari med en buskis om hur hon förgiftat två blåsta Malibukillar och spelat in deras kräkningar, känns det som en förvrängd sagostund. I knappt en timme håller hon hela rummets uppmärksamhet med en sträng baryton, en härva med papper och en halvflaska Jameson.
Kanske känns det inte helt givet att Lunch ska framträda just här. Medelåldern i publiken är hög, och även om någon dragit på sig en fyrtio år gammal illasittande läderjacka är stämningen inte direkt supa-knulla-slåss. För henne själv är tillställningen dock helt logiskt: hennes första framträdande var just en poesiläsning.
— It was at a party in Buffalo during a snowstorm, which I do not remember, but other people seem to recall, because I was standing in a window with strobe lights. On acid, as everyone was. I think it was like -73. I was 14. And somehow they were projecting some 50’s porno on the windows. And when I finished whatever I was saying, I had no idea, they heard a car honking. So the guy whose party it was comes down and goes, what's wrong? And he goes, the porno is leaking.
Innan läsningen sitter vi i det fikarum som av personalen familjärt kallas Salongen.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.