Martin Gelin: Äntligen skriver Ben Lerner litteratur som handlar om litteratur

Det är svårt att sätta fingret på vad det är med ett visst skönlitterärt språk som får det att kännas nytt, som får en roman att upplevas originell och levande. Allt för ofta tror jag att kritiker förväxlar teatraliska samtidsmarkörer i tema, innehåll och språkliga gimmickar med innovation.

När jag tänker på de böcker från de senaste decennierna som faktiskt förnyat mina idéer om vad vår tids litteratur kan åstadkomma är de ofta lågmälda. Som Amit Chaudharis subtila, existentiella autofiktion i Afternoon Raa eller Friend of My Youth, Mieko Kawakami och Jessica Aus själsliga odysséer, Rachel Cusks Outline-trilogi. Eller Eva Baltasars flödande språkliga frihet och spontanitet, Laurent Binet och Mattias Enards förnyande historiska romaner, Annie Ernauxs essäbok om fotografi, sex och cancer. De här böckerna präglas sällan av några stilistiska fyrverkerier, men de gestaltar ändå en värld som framstår modern, med språk som fångar ett samtida perspektiv. Även när berättelserna utspelar sig på medeltiden hör rösten hemma här bland oss. Så förs litteraturen långsamt framåt, så blir den fortsatt relevant.

Även Ben Lerner lyckas alltid åstadkomma en litteratur som känns framåtblickande, där läsaren får kliva in i en föreställd och trovärdig vardag som är kusligt lik vår egen, som ser ut som själva verkligheten, fast ändå inte. 

Jag var nyligen i Madrid, en stad jag älskar, trots att jag misslyckades med att besöka i princip alla de bokhandlar jag hoppades besöka. Alla butiker som är någorlunda indie i Madrid har bara öppet tre och en halv timme i veckan, på onsdagskvällar och fredagsförmiddagar, ojämna veckor. Men Prado var i alla fall öppet och när jag gick runt där med min son funderade jag också på mina två favoritskildringar av museet i modern litteratur: John Bergers essä om Velázquez Aesop, som hänger på Prado, och Ben Lerners charmiga debutroman Leaving the Atocha Station, där han tillbringar så mycket tid med att utforska Bosch-rummet och grubbla över konstens förmåga och oförmåga att beröra oss och förändra riktningen i våra liv.

Han skulle plötsligt skriva den stora amerikanska romanen och dessutom förklara Trumpismen.

Lerners tidiga romaner, Atocha och 10:04, handlade framför allt om själva konsten och litteraturen, om de kreativa metoder vi hittar på för att skapa speglar till våra liv. Båda dessa romaner var dessutom roliga att läsa och det är rätt sällsynt med författare idag som både är seriöst engagerade i skönlitteraturens estetiska utmaningar och samtidigt faktiskt underhåller oss, sida efter sida. 

Av samma anledning hade jag lite svårt för hans mer ambitiösa Topeka School, som försökte göra något helt annat: han skulle plötsligt skriva den stora amerikanska romanen och dessutom förklara Trumpismen. Det euforiska mottagandet påminde mig om den lite genanta tendensen bland intellektuella i New York att betrakta alla som tillbringat typ en halvtimme i mellanvästern som autentiska röster från den exotiska landsbygden, som nu har ett konstnärligt ansvar att förklara Det Nya Amerikanska Tillståndet. Det tråkigaste med konsten och litteraturen under Trumps första mandatperiod var just alla dessa ivriga försök av författare och konstnärer att framställa sig som omedelbara experter på landets förfall, uttolkare av hela den reaktionära galenskapen.

Så det var en lättnad att läsa Lerners nya roman Transcription och inse att han nu återvänt till det han borde skriva om: själva litteraturen. Det är en roman som tar itu med just skönlitteraturens försök att spegla det mänskliga tillståndet, konstens försök att transkribera livets ljus och mörker.