Martin Gelin: Den nyvulgära konsten och den perfekta metaforen

Luigi Mangiones ofrivilliga roll som deep fake-modell för den kinesiska fast fashion-giganten Shein var både en av sommarens mest triviala och mest symboliska nyheter: ett högkoncentrat av hela året 2025 på en gång. Mangione är, för den som inte minns, den tvålfagre unge mannen som förvandlades till en internationell Robin Hood efter att ha anklagats för mordet på en VD för ett av USA:s största sjukförsäkringsbolag. Med hjälp av billig generativ AI blev han nu ansikte för kinesiskt snabbmode, vilket känns som en glimt av åtminstone fyra världsomvälvande förändringar på en gång.

Där fanns det bottenlösa djupet av hela USA:s demokratiska och sociala kris. Där fanns Kinas allt skickligare trollande av USA. Där fanns inte minst en ny, viralt globaliserad konsumentkultur av lägsta-gemensamma-nämnare, det som kulturkritikern Ted Gioia kallat “dopaminkulturen”, som präglar vår nya offentlighet.

Men där finns också oundvikligen den generativa AI:ns utveckling och breda implementering.

När Chat GPT lanserades för två år sedan kom en svallvåg av takes från forskare och tyckare med varierade mängder kvalificerad kunskap om teknik och kultur. Det blev snabbt en så enfaldig debatt att det mest klädsamma förhållningssättet till AI-utvecklingen varit ett lagom nonchalant axelryck så fort ämnet dyker upp. 

Under tiden har själva produkterna blivit avsevärt bättre. Jag brukar med jämna mellanrum testa GPT-verktygens förmåga att skapa prosa skriven i en specifik författares röst och just där har det hänt något i de senaste versionerna. Sam Altman brukar jämföra dem med olika nivåer av utbildade människor: GPT 3 var som att tala med någon på gymnasiet, 4 som universitetet och 5 som en doktorand. Det är inte så svårt att hitta exempel på random idiotier där GPT5 inte riktigt håller måttet, men när det gäller prosa har den till slut blivit så pass bra att den faktiskt låter som seriös skönlitteratur.