Det var i Marseille som jag först började fundera på att flytta till Frankrike, för många år sedan. Inte för att jag ville bo i just Marseille, utan för att staden påminde om att Frankrike inte bara är en stor dammig katedral, med två tusen ostar, utan även en dynamisk, stökig och föränderlig plats, där folk rör på sig, där nya idéer föds.
Varje gång jag åker till Marseille säger folk att nu har allt förändrats. Marseille påstås alltid ha blivit invaderat av utbölingar, från tjusigare städer, med mer pengar.
Varje gång upptäcker jag, med blandade känslor, att Marseille fortfarande är sig likt.
Under pandemin vimlade det av förhastade prognoser om storstadens död. Men det som faktiskt hände var inte att folk lämnade städerna. I stället sökte sig många bara till nya städer. Marseille är kanske det bästa exemplet i Europa på ett nytt urbant ideal, som tog form under de här åren.
När det blev lättare att jobba på distans valde de flesta att slå sig ner i städer som åtminstone hade en image av att vara lite mer avslappnade, låg lite närmare havet, städer med fler hängmattor än konferenslokaler. Miami, Austin, Lissabon, Brighton och Marseille blev alla samlingsplatser för unga med vagt kreativa, eller i alla fall flexibla, yrken.
I Frankrike har Marseille därmed blivit den perfekta projektionsytan för debatter om Staden. Där ryms alla våra rädslor och förhoppningar om gentrifieringen. Så fort något tjusigt dyker upp på ett gathörn i staden påstås det hota Marseilles autentiska identitet.
Jag tror att de här diskussionerna om gentrifiering väcker så starka känslor eftersom de ställer underliggande frågor om vem som egentligen har rätt att bo i dagens storstäder.
Alla är antingen offer eller förövare i den moderna bostadspolitiken, i den socialdarwinistiska jakten på en dräglig plats att leva på. Alla är emot gentrifiering i teorin, men de flesta vill bo i samma, mysiga stadsdelar, med bra kaffe, ett antikvariat eller två, en lummig park i närheten, “bra skolor”.
På tåget ner till Marseille fastnar jag i en av många debatter om, just, gentrifieringen av Marseille, i den franska dagstidningen Libération. Den sjösattes av den unga författaren Esther Teillard, som skrivit en hyllad och kontroversiell debutroman som utspelas “mellan Marseille och Paris“ och något motsägelsefullt har jämförts med Apollinaire och Collette.
Teillard skriver mycket om sex och droger och blir av äldre läsare därmed oundvikligen betraktad som en representant för en ny generation. Det spelar ingen roll att unga idag tar mindre droger – vill du skriva en generationsroman måste folk knarka, för det är bara då litteratur anses representativ för en hel ålderskohort.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.