Martin Gelin: Så här ser New York faktiskt ut

Så här ser den ut, min gamla stad. Omöjlig att fånga på något annat sätt än genom ackumulerade försök, själva volymen av människor, variationen av personligheter och flyktiga ögonblick, svett, parfym och bränt gummi. Daniel Arnolds fotografier från New York tar en nött genre i en ny riktning. I hans bilder ryms både det groteska och det glammiga, det varma och det råa, hela den symfoni som Jane Jacobs kallade gatornas balett.

Historiskt brukar New Yorks konstnärer nöja sig med att fånga en skärva av verkligheten – Girls var ett perfekt mikrokosmos av L-tågets Brooklyn precis innan det blev en global kliché (delvis just som en konsekvens av Girls). Coney Island i The Warriors, Patti Smiths nedre Manhattan, Jay-Zs Brooklyn, Nas Queensbridge, Dipsets Harlem, Lower East Side i Richard Prices Lush life; Park Slope i The Landlord; Park Slope i The Squid and the Whale, Upper East Side i Metropolitan, Upper West Side i Uwe Johnsons mästerverk Jahrestage. Alla gräver där de står, i den lilla stadsdelen, rotar runt i en specifik “scen”.

Daniel Arnold lyckas fånga ett större collage av skönhet och galenskap, de rikaste och de fattigaste utan att det blir bildbyråklichéer. Jag har inte varit i New York på nästan två år, vilket inte hänt sedan jag var tonåring, men när jag ser Arnolds bilder är det som om staden tränger sig in i mina porer igen. Muskelminnet börjar instinktivt rota i fickan efter ett gammalt gult Metrocard.

Många av människorna på bilderna känner jag bokstavligen igen; andra känns välbekanta ändå. Vissa är kända – Spike Lee, Ilana Glazer, Lou Reed, Jesse Plemons – men även då fångas de på ett sätt som jag inte sett förut. Det är osentimentala men varma porträtt, inte alltid ur de mest smickrande vinklarna, men aldrig heller elaka eller bittra. Perspektivet är till synes isolerat från det förakt som så lätt tär sönder folk som bor i New York för länge, som gjorde halva Vice-redaktionen till fascister.

Ljuset är barmhärtig och somrigt. Präglat av de rödbruna tegelfasaderna, de senapsgula taxibilarna och skolbussarna, de höstiga pastellerna, en evig skymning som emellanåt påminner om atmosfären i Gueorgui Pinkhassovs nästan plågsamt perfekta gatufoton.