Mikael Yvesand rapporterar från Dreamhack 2025

Det ska sägas, för protokollet, att jag inte är utbildad journalist (nej, var inte så blygsam; det är du visst [källa saknas]). Det är faktiskt sant. Jag relegerades i samband med att det uppdagades att jag organiserat slagsmålsturneringar i sovsalarna på journalisthögskolan. Ett sekretessavtal förhindrar mig från att uttala mig kring det finstilta. Men det förekom mycket överdrifter i pressen. 

Trots att jag aldrig kunde hämta ut mitt journalistdiplom minns jag vissa grundläggande principer, såsom att man bör fokusera på sig själv i artiklar, om ett specifikt ämne, som man blivit kontrakterad för att skriva. Därför vill jag ha det sagt att jag är en mycket jämnmodig person. Jag är en vanlig knegare som lever ett vanligt liv och i princip aldrig är olycklig. Inte särskilt ofta lycklig heller, men nästan. Däremot får jag ungefär en gång vartannat år en stor kris, och det är mycket olyckligt att den inföll på just den dag Bon bett mig bevaka Dreamhack.

I denna känsla åkte jag pendeltåg till Älvsjö för att besöka Dreamhack. Det är rätt osmakligt att Bon Ltd bad mig göra detta just på min sorgens dag. All skugga skall falla över dem. Jag har inget lokalsinne, och hade fått adressen ”Mässvägen 1” av någon ansvarig vuxen som trodde att jag skulle kunna använda logik, men jag kommer från skogen.

Jag följde adressen slaviskt via kartappen, och den förde mig, via en kyrkogård, förbi något slags hemsökt gods till ett ledset hotell som jag rundade många varv. Baksidan var en kolsvart lastkaj. Det ska också sägas, för protokollet, att jag för en tid sen slutade klippa mitt hår, mest som ett vetenskapligt experiment – för att se vad som händer om man slutar klippa håret. Hittills tillgänglig data tyder på att man bara blir fulare och fulare.

Men i alla fall, det är viktigt att ni vet att jag var mycket ful i min sorg och förvirring, i Älvsjös duggregn. Jag hade keps och långt hår, och var nästan gråtfärdig.