Q&A: Eli Keszler

Slagverkare är inte ett ord man får skäl att använda särskilt ofta, men det är den titel som bäst stämmer in på Eli Keszler. Trumspelandet var vägen in till musiken för 42-åringen från New York, som också kan titulera sig multikonstnär, kompositör och filmmusiker. De senaste åren har han gjort soundtracket till bland annat Dasha Nekrasovas The Scary of Sixty-First och Peter Vacks www.RachelOrmont.com. Han ingår alltså i Dimes Square-kretsen – också via Anna Khachiyan, som utgör ena halvan av Red Scare och som Eli Keszler har en son tillsammans med.

På sitt självbetitlade elfte album som kom i maj har Keszler samarbetat med den österrikiska popsångerskan och violinisten Sophie Royer och rört sig i en mer låtorienterad riktning, mot något som The Fader beskriver som "jazziga, euforiska texturer förstärkta av drömsk, avlägsen sång". Ikväll spelar Eli Keszler i Oslo, Bon passade på att ställa några frågor.

Kan du berätta lite om ditt senaste projekt? Hur kom ditt samarbete med Sophie Royer till?

Det här albumet kom ur stora omställningar i mitt privatliv och konstnärliga liv. Vid något tillfälle kände jag att den grejen att "släppa ett album" helt enkelt kändes meningslös. De senaste fem åren har jag gjort mycket med filmmusik och det har varit en process där jag fått användning för så många nya vägar in i musiken att det kändes som att helt nya möjligheter för hur musikskapande kan se ut öppnade sig. Jag kände, varför inte vara helt öppen? Vad finns det att dölja?

Jag visste att jag ville arbeta med en kvinnlig sångerska och skriva låttexter för det här albumet, och jag hade en idé om ett väldigt specifikt sound. Jag ville försöka fånga en typ av dissociation som många människor tycks uppleva – jag ville artikulera en viss sinnesstämning, en sorts anda. Sophie har en typ av röst som är ovanlig i vår tid: djup, förförisk, som sandpapper som doppats i honung. Det känns som att den tillhör en annan musikalisk era, vilket var precis vad jag letade efter, så vår samarbete kändes logiskt. Vi har känt varandra ett par år och har många gemensamma vänner. Jag reste till Wien där Sophie bor för att spela in hennes sång, vilket var underbart – jag älskar den staden. Jag ville att den musikaliska helheten skulle präglas av ett mörkt, rökigt, svartvitt sound, med blixtar av starkt ljus som lyser upp den monokroma basen. Det är precis den känslan Sophie har i sin röst, det ligger i hennes klang och hur hon uttrycker känslor men kommer fram mindre i hennes egen musik som är mer lättsam. Jag är glad att jag kunde få fram den sidan av hennes röst på den här skivan.

I tidigare intervjuer har du ofta nämnt hur din hemstad New York har stor inverkan på ditt skapande. Hur skulle du beskriva stämningen där under tiden du arbetade med det här projektet?

Jag har bott på samma plats i East Village i omkring tio år, och min studio ligger också i området. Jag känner en stark koppling till den platsen av många skäl. Min familj är från New York – min farfar brukade berätta om stallen downtown, vilket är galet att föreställa sig nu.