Real Lies: "Man kan se gentrifieringen som en välsignelse"

London-duon Real Lies släppte i våras sin tredje skiva We Will Annihilate Our Enemies och i fredags kom den somriga London-hyllningen Let the Lips Fall Where They May. Samma dag gjorde de en elektrisk spelning på ett fullsatt Pustervik som en del av Stay Out West. Innan spelningen fick Bon en pratstund med Kevin Lee Kharas som sjunger och skriver låttexterna och Patrick King som gör musiken.

Marcus Ekemar: Jag pratade med en gemensam vän, Joel från Air France (och numera Hello Stranger!), han berättade att ni gillar att prata om pubar, musik och gentrifiering. Stämmer det?

Kev: Folk frågar oss om det där hela tiden. Jag är nog av åsikten att man egentligen inte kan klaga om man bor i en storstad, de är i ständig förändring. Jag brukade grubbla kring det mycket förut när ställen jag brukade gå till blev nedstängda. Men nu tänker jag inte så mycket på det om jag ska vara ärlig. Det är lite som vädret, man får acceptera det. Det är något som inte går att stoppa.

Vi är två vita medelklasskillar från förorter, så vi bidrar till gentrifieringen. Det gör folk från andra länder också. Precis som storföretag, ryska miljonärer och kinesiska miljardärer som köper upp fastigheter de inte bor i, utan bara har som investeringar. Oavsett vad som händer kommer du alltid att ha ställen att gå till och göra det du vill göra.

Det går också att göra motargumentet att utan gentrifiering hade folk blivit väldigt inrutade och gjort samma saker de alltid gjort. Vi hade förmodligen fortfarande gått till People’s Club, dit vi gått i 15 år, av vana. Det hade samtidigt dödat delen av oss själva som tog oss dit från första början, nyfikenheten och viljan att upptäcka något nytt. Man kan se gentrifieringen som en välsignelse, i bemärkelsen att den tvingar dig att leva på ett sätt där du är öppen för nya upplevelser.

Marcus: Kort sagt så gillar du ändå att prata om det?

Patrick: Hahaha.

Kev: Yeah, touché. Jag har aldrig sagt något av det där förut förresten. Jag hatar konversationer där det är som att folk har ett manus. Typ ”gentrifiering är dåligt på grund av det här”. Ett genomgående tema på skivan är att jag är trött på det. Oavsett om det rör miljön, lågkonjunkturen, inflation, psykisk ohälsa eller vad det än är så känns det som att folk idag har en lång lista över klagomål de betar av. Med den här skivan ville jag vara konträr och skriva om att hitta det vackra och romantiska i en värld alla verkar hata så mycket snarare än att bara upprepa det vi alla klagar på.

Marcus: Som pubar?

Kev: Pubar är toppen. Jag spenderar alldeles för mycket tid och pengar i dem. I min idealvärld finns dock varken tid eller pengar. Så pubar fyller sitt syfte där för mig, de tar mig närmare min utopi.