Precis som Addison Rae älskar jag New York. Nej, inte staden, som jag bara besökt en gång och faktiskt har rätt ljumma känslor för. Jag talar om estniska Gretchen Lawrence och amerikanska Coumba Sambas fram till nyligen Londonbaserade avsiktligt antigooglingsbara musikprojekt. New York låter som om AA XXX eller Euro Trash Girl körts igenom Garagebands medföljande syntloopar. Lawrence och Samba gör en form av lakoniskt distanserad, melankolisk electroclash född ur ett konsthögskoleskolat musikintresse.
Under By:Larm i Oslo såg jag New York på klubben Blå. På en scen mitt i rummet upplysta av en spotlight, iklädda matchande beige pikétröjor och långa läderhandskar, utförde de en sorts synkroniserad, tafatt robotdans till ett malande elektroniskt backtrack. Det såg ut och lät exalterande, framåtblickande, som ingenting annat just nu.
Branschfestivalens konferensportion satte musiken i sitt sammanhang. De institutioner som jag tror är ett skäl till att den här sortens experimentella, konstnärligt ambitiösa men samtidigt lättlyssnade, uttryck kan frodas just nu fanns representerade i programmet: Nina Protocol och NTS.
Spotify har inte bara varit dåligt, även om det nuförtiden är sämre än någonsin. Via strömningstjänsten monopoliserade skivbolagen en innovation som egentligen kom från konsumenterna – under 00-talet hade skivor blivit alldeles för dyra i förhållande till hur mycket ny musik som kom, och i en värld med internetuppkoppling framstod det arkaiskt att spärra in mp3-filer i ett analogt format. När musikindustrin i maskopi med Daniel Ek kapade fildelningssajternas gratisaffärsmodell var det egentligen en fortsättning på samma maktstrukturer som alltid rått inom kulturbranscherna.
Allt fler vägrar finna sig i strömningsgigantens envåld
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.