Måste en kvinna vara naken för att välkomnas in på The Met, frågade sig Guerilla Girls 1989. När jag i våras besökte Katalin Ladiks utställning på Moderna museet kunde jag inte låta bli att undra något liknande: måste en kvinna vara snygg för att bli performancekonstnär?
Alla performancekonstnärer är inte kvinnor, och alla kvinnliga performancekonstnärer är inte snygga. Men lika sant är att de namn som allra mest förknippas med konstformen – Marina Abramović och Yoko Ono, förstås, men också Yayoi Kusama, Niki de saint Phalle och Laurie Anderson – samtliga är (eller var) pissnygga.
I sin klassiska essä Why have there been no great women artists? från 1971 hävdar konsthistorikern Linda Nochlin att det feministiska projektet att föra in kvinnor i en mansdominerad konstkanon är kontraproduktivt. Det är att förbise det historiska förtryck som utestängt kvinnor från konstvärldens institutioner, bland annat från möjligheten att studera nakna modeller. "Always a model but never an artist", menar hon vore ett välfunnet motto för den aspirerande unga kvinnliga konstnären under 1800-talet.
När jag i höstas var på MoMa i New York råkade det pyttelilla rummet 410 vara tillägnat den tillfälliga utställningen Womens Work, döpt efter en publikation med samma namn som gavs ut 1975 för att lyfta fram experimentella kvinnliga konstnärer. Publikationen bestod främst av instruktioner för happenings och performances, och på MoMa hade flera av de medverkande konstnärernas verk ställts ut. Som Nye Ffarrabas "Egg/Time event", en förseglad plastlåda med ett ägg som såldes för 10 dollar styck med de medföljande instruktionerna att inte öppna lådan på hundra år. Eller Pauline Oliveros inspelning av verket "Accordion with voice", där hon improviserar sång över dragspel i fyrtio minuter.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.