Vet du vad ordet "nostalgi" kommer ifrån? Ja, antagligen. Att utreda detta begrepps etymologi har nämligen varit den slappa utgångspunkten för oräkneliga kulturspaningar det senaste, typ, årtiondet.
Ursäkta en annan think piece-trop, men en slagning i mediedatabasen Retriever ger vid handen att antalet omnämnanden i svensk media av begreppet nostalgi (som alltså härstammar från de grekiska orden för "hem" och "smärta" och var en psykiatrisk diagnos fram till det tidiga 1900-talet) sedan 2010 snittat på 7000 om året. Åtminstone ett par tusen av de omnämnandena hittar du i Victor Malms krönikor.
Den naturliga förklaringen till detta är ju, som 100% av dessa texter hävdar, att förekomsten av så kallad "nostalgisk kultur" under samma tid har ökat exponentiellt. Tack vare kartellbildning och girighet i Hollywood och bland streamingjättar, samt allmän själslig förtappelse hos den mänskliga arten, föredrar vuxna nuförtiden att titta och lyssna på saker de uppskattade som barn. Brukar det heta.
Exempelvis Harry Potter. I text 1229049308533940998 på ämnet skrev Kristina Murkett i The Spectator i veckan att den nya HP-tv-serien riktar sig till "infantiliserade millennials" som inte klarar av att släppa taget om sina solkiga gamla snuttefiltar. Det ligger förstås också något i den observationen. Comfort watching finns. The Jacobin publicerade nyligen en tragikomisk artikel, också apropå Potter, om hur Young Adult-genren helt tagits över av old adults.
Men att nostalgi framstår som den dominerande kraften i vår kultur har också mycket att göra med just detta: vilken kultur som omskrivs, och hur det görs. Även om allt pekar mot att remakes och reboots, prequels och sequels, tar en större och större bit av kakan av det som industrin spottar ur sig, är dessa inte heller unikt nutida fenomen.
Sagan om ringen har ju gjorts i otaliga versioner, i olika former, eftersom det är ett av de mest inflytelserika och älskade verken i litteraturhistorien. Samma sak med äldre klassiker som Romeo och Julia och Wuthering Heights, eller nyare, som King Kong. För att åberopa ett annat antikt begrepp så tycks vi helt ha glömt det konstnärliga idealet imitatio, som går ut på att efterhärma en aktad föregångare, återskapa och förhoppningsvis förbättra dess alster – se Aeneiden.
Under århundradena är det knappast någon som höjt på ögonbrynen när Sofokles, Ibsen eller Strindberg satts upp ännu en gång. Nej, jag jämför inte Hamlet med Lejonkungen (wouldn't that be ironic!) Men det som utmärker det 21:a århundradet, snarare än förekomsten av efterbildning och nytolkning eller dess popularitet, är den totala intoleransen hos de som tycker saker om kultur i offentligheten för dessa uråldriga konstnärliga principer.
Enter W David Marx, vars inbilska tirad Blank Space jag diskuterade i Svt härom veckan, och därför var tvungen att läsa. Som paneldeltagaren Andres Lokko mycket riktigt påpekade i programmet är Marx typ en Amazon-reboot av Mark Fisher. Men Mark Fisher har också fel.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.