Emma Khanafer, Elin Skarin och Elsa Rosengren har precis målat ett trompe l’oeil av kullersten på Teater Brunnsgatans scen. Rester från den senaste uppsättningens scenografi syns lite varstans, arbetet med att byta miljö pågår för fullt. När vi ses är det vecka tills Stockholmspremiären av Solveig Balles Eurekaögonblick, en föreställning som bara har satts upp en gång tidigare, i en gammal kontorslokal i Göteborg.
För ett år sedan gav Elsa och Emma sig själva ett uppdrag: de hade en månad på sig att skriva en pjäs som skulle spelas i deras ateljé. Den andra regeln var att det skulle vara kul. Det blev Solveig Balles Eurekaögonblick, som förutom titeln saknar koppling till den danska författaren.
Emma berättar hur den första scenbilden kom till dem.
– Jag och Elsa tittade på My Dinner with André, en jättebra film från 80-talet. Hela filmen utspelar sig vid ett bord, med två personer som pratar. Det var en utgångspunkt, men det enda som är kvar från den är att pjäsen utspelar sig på en restaurang.
De började samla ihop texter och referenser som de gillade, drog ut det som var intressant och började pussla ihop ett manus. Dialogerna mellan huvudpersonerna Kasia, spelad av Elin Skarin, och Orion, spelad av Adam Axelsson, uppstod eftervart.
Trion har levt tätt inpå varandra under de senaste åren, så det har känts enkelt att gå in i pjäsen igen, trots att det gått ett år nu.
– Vi är redan sammankopplade genom en konstig navelsträng, säger Elin. Det finns ett grundförtroende oss emellan där man kan skita i social artighet. Vi vågar vara uppriktiga för att vi hela tiden vet att vi ska bara göra det som är bäst för verket. Vi är alla lika besatta av vårt arbete.
När de inledde arbetet med Solveig Balles Eurekaögonblick befann sig trion i en kreativ kris, berättar Emma.
– Elsa var deprimerad, jag var deprimerad…
– Jag bara flyttade till Göteborg och bodde ingenstans, hade ingen lägenhet, säger Elin. Jag bodde hos Emma ett tag. Jag minns att vi hade den första läsningen i Emmas ateljé samtidigt som jag bodde där.
– Jag hade inte heller någon lägenhet, fyller Elsa i. Jag skrev ett långfilmsmanus väldigt länge och så bröt jag ihop.
– Hon bara satt där i sitt hörn i studion i flera månader i sträck och skrev ensam, fortsätter Emma. Och då tänkte vi, men vad fan, ska vi inte bara göra något fritt? Som är kul?
Elin var just då i Vitsaniemi där hon satte upp performanceverket “Skådis i bur”, som gick ut på hon var instängd i en bur naken i tre dagar.
– Jag har en jättetydlig bild av när det ringer på Facetime. Och du (Emma) sa: Vi ska göra en pjäs och den ska vara 20 minuter. Det skulle kosta 20 kr för inträdet.
Vi har väldigt olika åsikter, och de är oftast starka
Slutresultatet blev något annat. Pjäsen förlängdes till en timme, och kretsar kring ett bord på den grekiska tavernan Chez Pepe/Pepe Abed. Det är ett kammarspel med två karaktärer, där det stora och lilla livet möts och rollerna skiftar i ett maktspel. Mer än så vill inte trion säga, eftersom de inte vill sätta ord på publikens upplevelser. Men det handlar om makt, våld och stora känslor, berättar de.
Jag frågar hur processen ser ut när man är två regissörer som arbetar tillsammans.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.