Utdrag ur Daniel Yousefis Rus

Daniel Yousefi (f. 1989) är författare och copywriter utbildad vid Biskops arnö. Rus är hans tredje bok efter den uppmärksammade och prisade romanen Återkomster (2023) och Den åttonde kontinenten (2019).

Om romanen: Daniel har träffat R och de faller in i ett rus av alkohol och kokain. De vill öppna sig för varandra, men relationen pendlar mellan misstänksamhet och svek. De förlovar sig, reser iväg, skriver, flyttar in i ett missionshus utanför stan, gör slut och börjar om. Rus är en kärlekshistoria, en dröm om fullständig närhet och försoning.

Rus utkommer på det nystartade förlaget Episod och finns att köpa nu.

Det här är en dag i minnet. Jag är röd i ögonen. På morgonen går jag varv efter varv i lägenheten, försöker skriva, röker några cigaretter, jag tar en dusch. Utanför fön­stret flimrar ett nålfint regn över bilarna och de annars helt tomma gatorna. R kommer sent på eftermiddagen och lägger sig i sängen och i famnen har hon en hund och när jag frågar vems den är säger hon den hör till en kompis.

Vi blir rastlösa och går ut och hon håller hunden under jackan. Vi väljer en närliggande bar och beställer en varsin öl. Hon lutar sig mot min axel. Jag säger jag är helt bränd i skallen. Vi dricker ölen, vi klappar hunden, allt det jag ser, det ser jag inte egentligen. Verkligheten är en serie bilder. Det finns ingen sorg över det, det finns ingen sorg över någonting, det finns bara en kyla utanför fönstret och en rädsla för den kylan.

Hemma hos mig lånar hon en skjorta. Hon säger jag har en arbetsintervju imorgon. Hon står framför spegeln. Tänderna i en perfekt rad. Håret klippt i en kort page. Hon drar en slinga bakom örat, läpparna är smala och spända, blicken allvarlig. Sen knäpper hon upp skjortan och lägger sig i sängen. Vi tar en lina för att kunna landa. Innan vi somnar frågar hon om jag tagit heroin någon gång.

Efter lunch har jag ett kundmöte på reklambyrån. De andra sitter redan i konferensrummet. Jag hälsar varmt och sitter tyst så länge jag kan, jag är inte helt medveten om vad mötet handlar om men det brusar fint i kroppen. Jag fyller i det min kollega säger. När alla skrattar hakar jag på.

Samma kväll kommer hon hem till mig igen. Hon har med sig dumplings, vindruvor, en påse chips, en flaska vin. Vi sitter på golvet och äter. Vi säger inte så mycket. Efteråt ser vi på teve.

Det går bättre att prata när jag druckit lite mer. Vi skrattar åt programmet. Sen lägger vi oss ner och jag berättar om en dröm jag hade där hon och jag reser genom Europa i en bil och när pengarna tar slut så blåser vi turister och så hittar vi en grupp langare, vi rånar dem och de jagar efter oss, när de väl kommer ikapp blir vi skjutna. Hon kysser mig. Håret faller över ansiktet. Hon säger att det var en fin dröm.

Jag möter Olov på en bar. Han har precis kommit hem från Brasilien. Han är trött och bär på två stora väskor. Han tycker om att tvätta sig i rumpan med en bidé. Det blir aldrig så rent som då, säger han. Det dyker upp en person jag legat med några gånger förr. Olov bjuder oss alla på en öl och sen ger han henne en tvål. Jag lämnar dem ensamma.

R skriver och frågar vad jag gör. Hon är med två vänner på en bar. Jag åker till dem. Jag röker med den ena vännen på gatan. Cyklar driver över blänkande kullerstenar och ett neonljus skiftar. Vi är kvar till stängning. R och jag tar tunnelbanan hem.

– Vill du köpa ladd eller tjack, säger hon.

– Ladd, jag har ett seminarium för några studenter imorgon.

Hon skriver ett meddelande, får svar direkt.

– Han möter oss i korsningen.

Vi håller armkrok när vi går över vägen. Bilen kommer efter några minuter. Vi sätter oss i baksätet. Han kör en bit. Han säger kul att se dig, här får du. De byter pengar och droger. Vi går hem till mig. Jag häller upp ett varsitt glas vin. Vi sätter oss i sängen. Hon lägger upp två stora linor på telefonen som vi drar i oss, sen tar vi två till.

När jag vaknar har jag bara sovit i någon timme. Var är mina nycklar. Utanför blixtrar vägen. På pendeltåget dricker jag en kaffe och det brusar i huvudet. Läraren som håller i klassen möter mig i skolans restaurang. Hon bjuder på en fika och säger att hon också studerat på Biskops Arnö, för länge sen. Efteråt sitter jag på en stol och pratar framför en grupp. Det jag säger minns jag inte, i samma stund som jag öppnar munnen är orden bortglömda och när jag går därifrån svävar jag genom en lång korridor eller tunnel.

Eftermiddagen flimrar förbi och när ljuset försvinner ses R och jag igen. Vi ligger i sängen och tar resten av drogerna och dricker flera öl. Hon berättar att hon förr legat med en kille som idag skrev att han var kär i henne. Det är en vän till heroinmissbrukaren. När jag frågar mer säger hon först ingenting. Sen tar vi en promenad och då berättar hon om W.

– När vi träffades visste jag att han knarkade mycket. Det gjorde inget. Vi kollade mest på naturprogram. Vi skulle åka till Alaska i tre veckor, vi hade bokat biljetter. Han var ett trauma för mig, jag processar det fortfarande.

Den fuktiga beläggningen glittrar under gatlamporna och med jämna mellanrum lyser de förbipasserande bilarna upp ett blänkande hår eller leende. När vi kommer tillbaka till lägenheten tar hon en dusch och efteråt sätter hon sig i soffan med handduken virad runt kroppen, hon tänder en cigarett som hon räcker över innan hon fortsätter.