Virginie Despentes: "Anonyma narkomaner är kapitalismens motsats"

I Frankrike vet alla vem Virginie Despentes är. Hon är en ikon, särskilt inom queera och feministiska kretsar. 

Men trots att de flesta av hennes verk finns på svenska – bland annat den hyllade Vernon Subutex-trilogin – är Virginie nästan okänd här. Kanske på grund av hennes säregna språk, förankrat i en folklig och gatupräglad, sylvasst formulerad slang. Jag vet inte varför svenskan har så svårt att vara grov utan att samtidigt låta pinsamt retro, men det är allt annat än enkelt att träffa rätt tonläge med Despentes rappa talspråk.

Hennes senaste roman, Cher connard från 2022, utkommer nu på svenska som Kära kräk i Marianne Tufvessons översättning. Man skulle kunna kalla den för en modern brevroman, uppbyggd som en mejlväxling mellan den 50-åriga skådespelerskan Rebecca Latté och den tio år yngre författaren Oscar Jayack. Deras kontakt inleds med att Rebecca konfronterar Oscar för att ha postat ett ganska vidrigt Instagram-inlägg om hur avdankad och ful hon är. Undan för undan vänds hat och förakt till nyfikenhet och förståelse, och ett oväntat starkt vänskapsband formas dem emellan.

Över Zoom förklarar Virginie att brevformen kommer sig av att hon själv läser mycket sånt. 

– Inte brevromaner kanske, men korrespondens generellt är något som fascinerar mig. Under covid, vilket var då jag skrev romanen, läste jag George Sands brev och var väldigt inne på brev. Jag tyckte att de överensstämde med vår upplevelse av nedstängningen under pandemin, att var och en höll monologer som ändå var riktade till någon. Det var en period där man liksom anförtrodde sig åt varandra på ett särskilt sätt. Man upptäckte Zoom, man skrev långa meddelanden till varandra, för man hade tid att skriva och läsa dem. Jag tycker att det är en speciell form, ett särskilt sätt att inleda en relation med någon.