Första gången jag såg Kendra Egerbladh sjunga var på Way out Wests stora scen. Det var sommaren 2016, vi skulle båda fylla 19, och hon körade bakom Seinabo Sey.
Eftersom vi hade gemensamma vänner visste jag vem Kendra var, och det kändes helt ofattbart att någon i ens egna kretsar bokstavligen stod i det absoluta hjärtat av svensk musikbransch. För alla som hörde henne sjunga var det uppenbart: där är en stjärna.
Det har tagit tio år. Men under sitt artisnamn Waterbaby släpper hon nu debutalbumet Memory Be a Blade, på det legendariska amerikanska bolaget Sub Pop.
Vad är det som gjort att det dröjt, undrar jag när jag träffar Kendra i Hoopdiggas kontor på Högalidsgatan. De är nyinflyttade, så allt är lite provisoriskt. Rummet vi sitter i har bara en bordslampa som ljuskälla.
Kendra funderar en stund.
– Det har inte varit dags. Jag har inte haft den musik jag känt har behövts för att jag ska vilja dela med mig av den. Jag tänkte inte att det var såhär det skulle hända, eller kännas, när jag ger ut mitt debutalbum.
– Men jag gav upp på att försöka styra. För nu känns det rätt.
Jag skrev en låt som skulle pitchas till Dolly Style och kände "oh my fucking god"
Kendra har hela sitt liv uppmuntrats av sin familj att satsa på musiken. I mellanstadiet övertalades hon av sin mamma att söka till Adolf Fredriks musikskola.
Hur lyckas man behålla sitt lugn under de omständigheterna?
– När man går AF är man omgiven av barnartister. Det har funnits en stress, såklart. Men jag är så fucking glad att jag hade is i magen. Jag har varit varsam, med flit. Tanken på att vinna på lotto, att bli fittrik, ger mig kalla kårar. Samma sak med att bli jättekänd, det är en läskig och äcklig tanke.
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.