Woo woo

Laboratoriet låg på samma gata som delikatessbutiken. Jag ska gå dit efteråt, tänkte han när han satt i väntrummet. Han tänkte på oliver. Men när han var klar var klockan inte ens tio, och butiken öppnade elva. Han drack en kopp kaffe på Fabrique för att slå ihjäl tiden. Det var växlande molnighet.

När hans namn ropats upp, och när han svarat på sjuksköterskans frågor om han hade fastat eller tagit några mediciner, började hon med vana, metodiska rörelser, som en croupier som delar ut spelkorten på ett casino, förbereda hans provrör. De hade korkar i glada, barnsliga färger. Mintgrönt, lila, rosa och gult. Hon klistrade etiketter på dem och bad om hans vänstra arm. Men jag är vänsterhänt, tänkte han. Han hade ingenting emot nålar. Det hade han aldrig varit rädd för. Han tyckte att blodet såg segt ut, som rödvinssås, eller tjock sirap. 

Plåstret i armvecket hade fastnat i ett hårstrå och fick skinnet att strama. Han ville pilla upp kanten men kom inte åt att göra det under tröjan. Han hämtade påtår, och när han slog sig ned igen passerade fyran på gatan utanför uteserveringen. Det här är inte en trevlig del av stan, tänkte han. Den känns ödslig fastän den är helt central. Det är någonting som fattas.

Elva var han på delikatessbutiken, han väntade utanför när de ställde upp gallerdörren, och sedan visste han inte vad han ville ha. Det luktade järn om den lufttorkade skinkan. Oliver, tänkte han. Kanske persikor. Kanske zucchini. Han kunde göra courgettes farcies. Han kunde göra en kall soppa. Mynta, tänkte han. Och färsk lök. Det hade de inte här. Det fick han köpa på vägen hem. Han betalade och lade impulsivt en bit getost på disken medan personen bakom kassan slog in hans varor. Gärna en påse också. När han kom ut på gatan igen sken solen, och klockan var inte ens tio över.

Han ville inte gå hem. Han började promenera mot Mariatorget. Nu är det för sent, tänkte han.