BlakeTheMan1000: "Jag har fallit från nåd mycket"

Det finns en handfull verksamma artister som kan få mig att skratta och gråta (bildligt, jag visar aldrig känslor utåt, men ändå!) under loppet av tre lika excentriska som skamlöst catchy minuter. Som chosefritt kan röra sig mellan fjäderlätt putslustighet och brutal uppriktighet utan att tumma på ”hantverket”, utan att det skaver. Eller såhär: så att det skaver på rätt sätt. På rak arm kan jag komma på två aktuella exempel som känns lika delar Jonathan Richman och Eddie Meduza, lika delar Sparks och Mark E. Smith, om ni missförstår mig rätt, och som förtjänar mycket större hits än vad de har. Felt- och Denim-mannen utan efternamn, han med världens vackraste feta hår under världens smutsigaste keps, Lawrence, är top of mind. Han har spottat ur sig otroliga melodier (med i alla fall tre olika sound) i över fyrtio års tid, han har inspirerat Girls Christopher Owens och Barrett Avner, och nu excellerar hans anorektiska lekamen (kex och te med pedantiskt uppmätt mängd mjölk är det nya röd paprika, mjölk och kokain) med en sorts tyglat glamrockiga b-sides-larp-CBGB-amalgam i projektet Mozart Estate, utan att det för den sakens skull lockar in fler fans än de redan frälsta i den kyliga värmen.

I Lawrences fall, vilket man kan läsa om i Will Hodgkinsons fantastiska biografi Street-Level Superstar från häromåret, blir musiken extra stark just för att dess upphovsman verkligen vill bli störst i världen, samtidigt som han gång på gång sätter krokben för sig själv. En tragikomisk koefficient som adderar marterad nerv till texternas Don Quijote-hybris. Martin Luuks svenska singlar nosar naturligtvis runt i samma universum, men den jag ska tala om (läs: skriva om) nu, den jag har pratat med, är ingen mindre än popgeniet Blake Ortiz-Goldberg, även känd som BlakeTheMan1000. En man med en dröm och ett mål och, viktigast av allt, till synes noll neuroser.  

BlakeTheMan1000 gör musik som på många sätt är väsensskild från Lawrence, men de förenas i det skenbart lätta handlaget. De gör musik som borde älskas av massorna för sin klistriga hitpotential, med texter som är kompromisslösa, komplexa, intelligenta men samtidigt smidiga, lätta. Texter som stundtals gränsar till det banala. (All bra pop måste gränsa till det banala, det står skrivet i Dödahavsrullarna.) De vill båda slå igenom stort; Lawrence kommer antagligen dö, värdigt som den luggslitna kultdandyn han är, utan att lyckas med detta (man kan trösta sig med att hans huvud redan blivit förevigat som marmorbyst), men BlakeTheMan1000 går kanske en annan framtid till mötes.

Blake är inte bara storkukstrygg i att humor/allvar och hudlöshet/självdistans inte är motsättningar (utan tvärtom!) – han kan sociala medier. Han är nykter, han är kristen, han har lämnat New York för Los Angeles och hans nya skiva, hans första fullängdsalbum, är äntligen här. Det låter som om Pavement slutade gnälla och lärde sig att släppa sargen, som om David Berman istället för att ta sitt liv samarbetade med Bladee och Ascii, som om Blink-182 (som jag naturligtvis aldrig har lyssnat på) växte upp på internet och rekryterade Daniel Johnstons spöke.

Enda sen jag hörde modellcastingagenten tillika den notoriske rosodlaren Walter Pearce och enfant terrible emoji-novellisten tillika den första Angelicism-musan (?) Honor Levy tjuvspela Blakes tidiga låtar, Lou Reed-pastischen Greta Van Fleet (där Blake sjunger att han är som ”Greta Van Fleet but for fans of Lou Reed”) och det drömska sovrumspopsmästerverket Blake 2, i piratradiopodcasten Wet Brain inuti pandemins mest brinnande vakuum har jag varit säker på en sak. The Dare, Silly Boy, Ion Pack, Elena Velez, The Drunken Canal, My First Book och Frost Children i all ära… den stora konsten (med bred, kommersiell potential) vars frön såddes i den uråldriga mytmyllan formerly known as Dimes Square med porös omnejd skrevs av en kille som tatuerat sitt egna artistnamn på sitt håriga, några procent filippinska bröst. 

Jag fick en liten pratstund med BlakeTheMan1000 i samband med släppet av hans Chinese Democracy, det vill säga albumet City of Careless Angels (en skiva som nyligen fick 6.6 av Pitchfork vilket är ett alldeles för högt betyg för att göra självironisk merch av, lex recensionen av Bar Italias missförstådda och underskattade Some Like It Hot från i fjol som fick 5.9). Jag ville prata om mycket. Om allt vatten som runnit under broarna (i de fulla kanalerna). Om festens sociologi. Om att hans gamla dänga Dean Kissick (döpt efter konstkritikern med samma namn, konstkritikern som blev ett meme) länge var min favoritlåt om en specifik kritiker tillsammans med tidigare nämnda Eddie Meduzas Mats Olsson runkar kuken tills nyligen, då Morrissey kom med sin märkligt gulliga hommage till Lester Bangs (betitlad Lester Bangs)… jag ville prata om att Antikvariat Frankfurt äskade pengar från Ilja Karilampis NFT-fond för att flyga in Blake till Brunnsgatan Fyra och releasen av Ironi för änglar (vi fick istället, till slut, nöja oss med att visa klippet där Zachary German, även känd som Jocktober the Mesh, läser ett tal till sin döda vän Andrew under månen på taket till en tandläkarmottagning, då finansieringen sprack)… jag ville prata om mycket, men det blev såhär och det är inget skämt.