Åsa och Moa, a tale as old as time. Det är helt sjukt att se en så evig vänskap. Deras ögon möttes från varsin barnvagn och de har varit inseparable ever since… Eller?
Lucky4ever är kanske Stockholms största fangirls. Denna kväll träffar vi våra idoler, artisten ShitKid, som egentligen heter Åsa Söderqvist, och serietecknaren Moa Romanova, för en intervju om deras forever friendship. Vi i Lucky ses på en dålig indisk restaurang långt ut på Folkungagatan för att dämpa nervositeten med starka grytor och en pre-intervju-öl. Sedan möts vi upp på Lucky4evers andra hem, Spice99. Där får vi reda på all hot gossip.
Åsa Söderqvist har varit ShitKid sedan släppet av ShitKid EP 2016 via PNKSLM, med Oh Please Be a Cooky Cool Kid som debutsingel. Ända sedan dess har hon tillsammans med basisten Lina Molarin Ericsson gjort lo-fi-rock som förtrollat lyssnarna med sitt unika sound, tills hon mystiskt försvann från musikscenen 2020. Nu är hon äntligen tillbaka med en världsturné och i april gjorde hon en slutsåld spelning på Slaktkyrkan. Moa Romanova är serietecknare och illustratör. Hon släppte sitt första seriealbum Alltid fucka upp 2018. Hon har också precis färgat håret rosa och tillsammans med Åsa kan de klassas som världens coolaste BFFs.
Vi ses några dagar innan ShitKids återuppståndelse för att prata om deras relation och konstnärskap. Moa hade glömt bort vår träff och blev därför sen, men vi är redo med en öl till henne när hon kommer.
Hur och när blev ni vänner?
Moa: Vi var två och ett halvt år gamla och visades runt på dagis, vi satt i varsin barnvagn och kollade på varandra. Åh Åsa! Jag har så jävla sjuk lore till dig sen… [redacted].
Under högstadiet tappade de kontakten en kort period, efter att Åsa inte önskat Moa som vän inför den nya klassen.
Moa: Vi hade sagt att vi skulle välja varandra men sen sa du efteråt; “Jag önskade inte dig, för jag vill göra bättre ifrån mig i skolan”.
Åsa: Dom sa åt mig varenda jävla kvartssamtal, du måste sluta umgås med Moa! För Moa var så jävla baddass. Hon hade redan utvecklat ett sinne, hon var ett mastermind. Jag var bara ett stackars barn, du hade kunnat lura i mig vad som helst.
De hade ingen kontakt på ett tag men sen möttes de av en slump på en bussresa som förändrade allt. Åsa var på väg till musikfestivalen Pier Pressure, som tonårs-emo-tjej. Moa skulle resa till Indien med sin mamma och förtrollades direkt av Åsas look.
Moa: Vi möttes av misstag och så hade vi skitkul. Jag hade typ aldrig sett emos. Sen blev jag emo så fort jag kom hem från Indien och då började vi hänga igen.
Åsa: Moa var fjortis-emo och jag var emo-emo. Hon hade typ tunika och långt hår.
Moa: Det var 2007, precis när bloggare och sånt började fota av folk. Jag gick från att vara brak-normie till emo efter interaktionen med Åsa på bussen. Då hittade vi oss själva och vår stil, vi hittade till varandra igen och insåg att vi båda hade ambitionen att vara konstiga.
Att vara konstiga, är det viktigt för er?
Det här innehållet är exklusivt för betalande prenumeranter
Prenumerera nu för att få tillgång till allt vårt innehåll och hålla dig uppdaterad med våra nyhetsbrev.